söndag 1 juli 2007

Takt och ton drabbas av moralpanik


Jag håller på att ta mig igenom den sista halvsäsongen av "Sopranos". Det borde vara en njutning, quality time med iBooken i knät, men för att vara helt ärlig så är det ganska obehagligt. Riktigt bra kultur - litteratur, film, teater, musik eller vad det nu är - kan ju ha den effekten. Särskilt "Sopranos". Genom stora delar av detta mästerverk till tv-serie har den hos mig framkallat känslan av att katastrofen lurar bakom hörnet. När Christopher var inne i sin värsta smackperiod så blev jag obehaglig till mods så fort han visade sig. Han var en disaster waiting to happen. Och jävlar vad han är det i de avsnitt jag tittar på nu.

Och nu är Tony där också. Dessutom beter han sig som en riktigt jävla skitstövel. Det har visserligen varit ett av hans stora karaktärsdag serien igenom, men nu börjar det ta överhanden. Och, om vi nu ska tänka efter och inte bara hänge oss åt maffiafetischism - är det inte det som är meningen? Let's face it - Tony Soprano är inte en trevlig kille. Han är ett jävla arsle som lever på andra människors rädsla och svagheter. Han tvekar inte en sekund att ta livet av folk om det tjänar hans syften. Placera honom i verkligheten så är han en sådan som får en att tycka att det kanske inte är så farligt om polisen får utökade befogenheter till avlyssning, brottsprovokation och vilka ljusskygga metoder det nu kan vara frågan om.


När Coppola gjorde "Gudfadern 3" ville han straffa Michael Corleone. Coppola insåg att Corleone - visserligen en good guy i jämförelse med andra wise guys - hade gjort så mycket skit i sitt liv att det inte vore rättvist att ge honom en fridfull och lycklig pension. Just nu hoppas jag att David Chase gjort detsamma med Tony Soprano.