måndag 31 december 2007

Det har varit en lång jävla höst, men det finns skäl att tro att det här året kanske blir bättre än det förra




Himlen över Essingeleden exploderar i rött och vitt, några peppade nyårsfirare har tjuvstartat. Jag dricker whiskey i Mondrian-glaset som pappa köpte på Moma, ska snart skynda mig iväg till brorsan och äta hummer och västerbottenpaj och förmodligen fira tolvslaget på Västerbron och tänka – nej, känna! – att utsikten över 2008 är lika vackert och förväntansfullt hisnande som utsikten från toppen av Stockholm.


Och ingen låt säger det bättre än Counting Crows "Long december". Särskilt
den här liveversionen (tack till, som alltid, Henrik Arvidsson!) och dess makalösa inledning, som gör att den säger det lite mer, lite bättre än studioversionen.

Så ja. Jag hoppas att ni får en fin kväll och ett sagolikt nytt år och att den stackarn som hade fått motorstopp mitt på Essingeleden och som såg ut att ha nog med problem redan innan det hände som jag stötte på tidigare idag på väg ned till Gröndals centrum fick tag på bensin så han kunde komma hem eller var han nu var på väg någonstans.

Nu ska jag bli full.
För kärlekens skull. Gott nytt år!

fredag 28 december 2007

Minnen av 2007, del 3: Den största, ädlaste konsten

Det är svårt att släppa det här med Järn-Hans debattartikel. Det var en av 2007 års märkligaste tidningshändelser. Jag var inte ensam i att reagera. Jonas Thente skrev några notiser i DN Kultur som var minst lika obehagliga som Järn-Hans text i Expressen. Som observatör kändes det som att stå mellan en obeveklig ateist och en bokstavstroende kristen.

För min del har litteratur, musik och all form av konst alltid handlat om eskapism. Desto skönare paus från sakernas tillstånd, desto större konst. Att ständigt vilja fly verkligheten är visserligen ett tecken på att allt inte står rätt till. Men att aldrig vilja göra det är minst lika sjukt.

I Michael Chabons underbara roman "Kavalier och Clays fantastiska äventyr" hittade jag några rader som säger mer om min relation till fiktion än tusen av Jonas Thentes bokrecensioner.

Storyn kretsar kring Kavalier och Clay, två kusiner som i det sena 1930-talets och tidiga 1940-talets New York skapar seriefiguren Befriaren. Citatet är hämtat ur slutet av romanen då Kavalier ägnat flera år åt en serie om en golem. Dessutom ska den amerikanska senaten hålla förhör om serietidningars skadliga inverkan.

För honom var formandet av en Golem en hoppfullhetens trotsiga gest i en desperat stund. Det var ett uttryck för en längtan efter att några magiska ord och en konstfärdig hand skulle kunna åstadkomma något – ett enda fattigt, stumt, mäktigt något – som var förskonat från de förkrossande inskränkningar, från alt ont, all grymhet, alla oundvikliga misslyckanden som rymdes i den större Skapelsen. Det var att ge röst åt den i slutändan fåfängliga önskan att göra sig fri. Att i likhet med Befriaren ta sig loss ur verklighetens snärjande kedja och de fysiska lagarnas tvångströja. Harry Houdini hade turnerat mellan världens alla Palladium och Hippodrome, släpat på ett helt lastrum fullt av packlårar och kistor som fullpackade med kedjor, järnföremål, bjärt målade kulissser och teatrala trick, hela tiden driven enbart av samma aldrig uppfyllda längtan: att verkligen göra sig fri, om så bara för ett ögonblick; att sticka ut huvudet genom denna världs begränsningar med sina obönhörliga fysiska lagar, och in i den mystiska andliga värld som fanns därbortom. Tidningsartiklar som Joe hade läst om senatens kommande utredning om serietidningar nämnde alltid ordet 'verklighetsflykt' i den litania av skadliga följder som läsandet av dem påstod innebära och dröjde gärna vid hur fördärvlig effekten av att tillfredsställa längtan efter att undkomma verkligheten var på unga själar. Som om det funnes något ädlare eller nödvändigare man kunde erbjuda människor i den här världen.

torsdag 27 december 2007

Minnen av 2007, del 2: Cat Burglar is playing at my house

Under några månader i våras drev jag tillsammans med Peter Backlund och Michael Ericsson klubben Popsala på Orange i Uppsala. Det blev några riktigt fina kvällar. Vi avslutade säsongen i slutet av maj med en konsert med Cat Burglar. Pojkarna var på bra humör den kvällen. De spelade till och med "Why would I?" och den lät som vanligt helt fantastisk. Jävlar, vad jag älskar det bandet.

Och några månader senare släppte Matts sin debutsingel under namnet Matts Katt. Det var ett bra år för norrländsk suracid.

Lördag 12 januari tar Micke, Peter och jag nästa steg. Vi kallar det Growin' up. Första kvällen blir på Hjärtats bar på Bellmansgatan. Musik för vuxna som fortfarande bryr sig. Ni är hjärtligt välkomna.









tisdag 25 december 2007

Minnen av 2007, del 1: Du vill höra kärlekens tunga

Den var dan före dan och jag satt på scenen i Fabriken och hade nyss satt på bröllopsvalsen för att testa hur hög volym som behövdes. Henrik och Anna gjorde ett sista genrep. Jag såg dem dansa och jag såg kärleken och det, mina vänner, var en av de vackraste stunderna det här året. De minuterna – Anna och Henrik i en nästan folktom festlokal cirka arton timmar innan de de blev äkta makar och Bruce Springsteens makalösa valsversion av "If I Should Fall Behind" – kommer jag att bära med mig resten av livet.

Och, btw, det var vackert även dagen efter och festen var den bästa, bästa, bästa i år och här finns låten.

torsdag 20 december 2007

Jannes juliska

Nyhetstorka till jul? Jo, tjenare. Rapports andranyhet i morgonsändningarna är att Jan Malmsjö återigen haft ett utbrott mot Mikael Persbrandt. Det ska tydligen ha skett i gårdagens upplaga av programmet "Eftersnack". Jan Malmsjö fräser om "avhopparen" som "pissar på oss" och kvider "nej, inte hans namn" och gör ett korstecken med fingrarna när programledaren nämner Persbrandt. Och hela Sverige, Europa, världen, ja hela jävla universum, tänker "o, tack Jan Malmsjö och tack Gud för att det finns folk som Jan som slår näven i bordet och säger ifrån och står upp för den lilla människan, för dig och mig, vi vanliga, när ormen Persbrandt förråder oss genom att säga upp sig från den heliga nationalscenen. Han borde få springa gatlopp, steglas, kölhalas och klippas bort ur alla Beckfilmer".

fredag 14 december 2007

Dansbandsgangsta

Kommer ni ihåg hur kool vi tyckte att "The grey album" var när den kom? Well, DJ Danger Mouse måset anstränga sig lite mer nästa gång. Per-Arnez är i huset och han kontrollerar – bokstavligt talat – hela scenen. Det är det konstigaste och roligaste jag hört på mycket länge. Per-Arnez är, likt Dirty Souths dansgolvremix av The Doors "The End", beviset att man kan göra vad som helst bara man har rätt kombination av fantasi och begåvning.

Mixtejpet finns dessutom som torrent här.

onsdag 5 december 2007

Dexter - en vän som vill dig väl

Tonight's the night. And It's gonna happen again and again. Has to happen. It's not what I want, but what I want doesn't matter. De sista två avsnitten av Dexters andra säsong läckte i kväll.

Den andra säsongen har stundtals kunnat mäta sig med den första. Den intressanta är väl här att berättelsen om Dexter blir djupare. Likt sista säsongen av "Sopranos" har de senaste avsnitten av Dexter även erbjudit en större förståelse för att huvudpersonen inte är en särskilt trevlig kille. Fast det kanske bara är jag. Min kollega James – en tv-junkie utan dess like och ett levande uppslagsverk när det gäller serier – sa redan under första säsongen att det visserligen var ett mycket välgjort och välspelat drama, men att han hade lite svårt för det här med att huvudpersonen skulle vara en sympatisk seriemördare. Och det är väl en helt rimlig reaktion. Men samtidigt. Det är "Dexter". Och jag tänker inte be om ursäkt. Nu ska jag se sista avsnittet.

fredag 30 november 2007

Umeå is mine and it owes me a living

Vi firar tio år den här hösten. Ett decennium. Hoppla. Tiden går fort när man har roligt. Nationshuset, Corona, Kamenski, Scharinska, Blå, Rex, Rådhuskällaren, la difference, Svensktoppen Soundsystem, Community, The Casbah, Klubb Pingvin, Umeå Open etc etc. Genom historien mot framtiden. Men. Don't look back. Vår bästa tid är nu.

Andreas Terner tog äntligen hip hopen till Shape up. Det var ett förbannat trevligt samarbete. Hans låtlista finns på VK-bloggen. Andreas Terner har även en klubb på gång. Håll utkik efter Livin Lavish i januari. Tror det blir på TC.

Och så har lät det när jag spelade:

Kapersky - Spitzer
Like Whoa - Oh I Like (Whitenoise remix)
The Doors - The End (Dirty South Remix)
Michael Jackson - Thriller (Laidback Luke RMX)
Purple Crush - Fuck the DJ (Tuff Wheelz Remix)
Indochine - Ladyboy (Frantic remix)
New Young Pony club - The Bomb (Kaos disco bomb extended dub)
Cassius - Cassius 99
Dubfire - Roadkill (Mylo remix)
Goose - Black Gloves
New Order - Bizarre Love Triangle (Shep Pettibone Mix)
Boys Noize - Don't believe the hype (Surkin remix 1)'
Justice - Phantom
Tiga - You gonna want me
Basement Jaxx - Where's your head at
Eurythmics - Here comes the rain again (Freemasons remix)
Cicada - Things you say (Dirty South Remix)
Adam Tensta - They wanna know
Depeche Mode - Something to do (Black Strobe Alternative Mix)
Röyksopp - Whate else is there? (Vitalic remix)
Mr. Suitcase - While We're Learning to Forget
Schanell - Can't Wait
Bag Raiders - Fun Punch
Bump'n'grind - Teardrops (Ext Electro Tech Mix)
TEPR - Minuit Jacuzzi (DatA remix)
Muttonheads _ Make Your Own Kind Of Music
Sebastian - Ross Ross Ross
Black Strobe - Italian Fireflies
Gesang, Paape & Superpitcher - We Love
Maskinen - Alla som inte dansar
Kocky feat Jens Lekman & Rosanna - Be part of it all
New Order - Blue Monday
Honeydrips - (Lack of) Love will tear u apart (The Embassy way)
Ratata - Jackie

Minnesbilder



















Oskars bilder från Shape up! 071124 finns här.

söndag 25 november 2007

The kids at the club

Lördagens trevligaste och snyggaste gäster: John och Tina.

fredag 23 november 2007

Bosse Ringholms dolda talanger

I morgon (lördag 24/11) börjar Felix Herngrens nya serie "Sanningen bakom" på TV3. Herngren leker Janne Josefsson och uppdraget är att avslöja skandaler om kända svenskar. Först ut är före detta justitieministern Tomas Bodström.

Nu skulle det här kunna bli pinsamt fånigt. Och det finns väl risk för att det blir det också. Men inslaget om Tomas Bodström är faktiskt riktigt, riktigt roligt. De ständiga referenserna till Bodström som förra regeringens pretty boy är kul. Där finns också en forskare som är väldigt rolig. Men den verkliga skrällen levereras av Bosse Ringholm. Den allmänna uppfattningen om den mannen är ju att han är den tråkigaste människan på Jorden. Att linslusen Leif Pagrtosky ställde upp i programmet är väl ingen överraskning. Men att Bosse Ringholm gör det och dessutom gör bra ifrån sig är väldigt roligt att se.


Läs min intervju med Felix Herngren
här.

Jag kan trösta dig älskling



Nu när vi ändå har ångan uppe. Det här är en av de finaste musikupplevelserna jag har haft. Det var på Studion i Umeå (fast jag tror klippet är inspelat någon annanstans), en fin kväll med Klungan och ett utmärkt band. Men det var först när Lovisa Nyström tillsammans med bland andra David Sandström tog ton i Wilcos "Jesus etc" som det brände till. Och jävlar vad det brände till.

Lovisa Nyström har för övrigt en utmärkt liten orkester tillsammans med sin bror Jakob (som även sjunger i Isolation Years). De kallar sig Two White Horses och verkar av sin myspace att döma ha specialiserat sig på covers. Där finns bland annat en mycket fin version av "Super Trouper".

... under mitt paraply



Och där tog Montt Mardié plats på Parnassen. Briljant. Intelligenta covers av detta slag – som inte är ironiska, det vägrar jag tro om Montt Mardié – skulle jag ägna en karriär åt om jag kunde.

torsdag 22 november 2007

På med rullskridskorna

Kocky, Andreas Terner, Magnus, Nina och jag. Kan bli bra. Riktigt bra. Ses på Shape up på lördag!

Five days you work
One whole day to play
Come on everybody, wear your rollerskates today
It's Saturday
De la soul "A roller skating jam named 'Saturdays'"

Tough guys don't dance




När vi var små och kallade varandra för cp var det alltid någon som sa "man ska inte säga så, cp är faktiskt en sjukdom". Jag vet inte vad den medicinska definitionen på cp är, men i övrigt är det en helt rimlig åsikt. En liknande invändning skulle kunna användas mot Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det är ju inget roligt med våldtäkter - följaktligen bör man inte skoja till en låt genom att kalla folk som inte dansar för våldtäktsmän.

Men det är ju en förbannat bra låt. Dessutom har Maskinen en poäng. Jag har svårt att tänka mig en våldtäktsman med känsla för rytm. Eller glädje. Men Alla som inte dansar är våldtäktsmän är nog inte ämnad för diskussion. Det handlar bara om en bra låt som det är kul att dansa till. Den kan ses som en uppmaning i stil med Dogges "alla som inte hoppar nu är rasister" på den tiden då han frontade Latin Kings och innan han blev svensk rapmusiks motsvarighet till Galne Gunnar.

Så. Tänk på det nästa gång du är ute, Järn-Hans. Stå inte där med armarna i kors. Dansa din djävul.

fredag 16 november 2007

En ärlig man

I kväll tittar vi på det här.

Edit: Länken är inaktuell. Texten följer nedan.

En ärlig man

Musikbyråns reportage om Bill Withers inleds med ett klipp ur något amerikanskt tv-program från 1970-talet. Han ska snart spela sin största hit och berättar om varför han skrev den.

- Kvinnor är mycket bättre på att erkänna att de förlorat något än män. Kvinnor kan säga "jag älskade honom, jag älskade honom verkligen. Men han lämnade mig. Varför lämnade han mig?" Män i samma situation säger oftast något i stil med "jag är glad att bruden stack, man". Fast det inombords känns som om de ska dö. Så för en gång skull skulle jag vilja förbigå mitt eget manliga ego. Så då skrev jag...

Så börjar han sjunga "Ain't no sunshine". För oss med ett lite för romantiskt förhållande till musik (och livet i allmänhet – de två förhållningssätten går oftast hand i hand) är det helt fantastisk tv.
Musikbyrån kan vara riktigt, riktigt bra. Likt "Kobra" tar de både sina tittare och ämnen på allvar. Och Magnus Bronis entusiasm gör mig alltid lika glad.

"Musikbyrån" vill vara moderna och uppdaterade men har vett nog att inse tv-mediets begränsningar som förmedlare av det allra senaste i en tid då de senaste låtarna finns på en blogg runt hörnet flera månader innan de kommer till en skivaffär. Om de ens kommer dit över huvud taget. Att likt "Musikbyrån" satsa på att berätta historier i reportage som får ta tid är helt rätt väg att gå.
Bill Withers är givetvis så långt ifrån sista skriket som man kan komma. Han sa upp bekantskapen med musikbranschen i mitten av 1980-talet. Sedan dess har han vid ytterst fåtal tillfällen synts i media. Men reportern Svante Lodén fick honom att prata. Det tackar jag för.

Programmet finns på SVT play.

tisdag 13 november 2007

Sonja Åkesson

Just nu går Eva Beckmans porträtt av Sonja Åkesson i repris på SVT. Men ni har förmodligen bättre saker för er än att se på tv. Men i morgon, när chefen vänder ryggen till, kan ni ta den här vägen till SVT play och titta på en fin film.

Eller så kan ni gå till biblioteket och leta fram Sonja Åkessons dikt "Självbiografi". Det är det bästa som någonsin har skrivits på svenska.

Tisdagskväll i Gröndal

Saker att göra innan man dör:
  • Se "Den där Mary". Check.
  • Se Jonathan Richman live. Inte än. Fan också.

tisdag 6 november 2007

Tvätta bort din sura min

Vid sidan av popkulturens allfarvägar pågår märkliga och fascinerande saker. Det kan vara på sin plats att stanna till, kliva ur och se sig omkring.

Häromveckan i "Fråga doktorn" påpekade tv-läkaren Gunilla Hasselgren vikten av att tvätta händerna. Hon visade till och med hur man ska göra. I ett inslag står hon vid ett handfat på en toalett i TV-huset och tvättar händerna och berättar samtidigt vad det är hon gör.

Fantastiskt.


Nu skulle man ju kunna ironisera och göra sig till. Tänka: Herregud vad dumma de är, människorna.
Eller så kan man le på ett varmt och fint sätt och fascinerad konstatera att det fortfarande finns enklaver inom statstelevisionen som tar sitt folkbildande uppdrag på väldigt stort allvar.

måndag 5 november 2007

Krogshow med Klasa

Jag och mamma och brorsan var och lyssnade på Klas Östergren när han lanserade "Gangsters". Östergen och hans förläggare höll ett samtal inför ätande publik högst upp i NK. Ungefär som en krogshow fast utan storband och Nanne Grönwall.

Fast det är klart, Ernst Brunner pratade om sin roman om Karl XII samma kväll, så lite Nanne blev det ändå.

När maten var uppäten och samtalen slut såldes och signerades böcker. Jag och brorsan köpte "Gangsters" till farsan och Östergren skrev "Från en gangster till en gentleman". Han gav mamma en komplimang också.


Östergren är en sådan författare som jag gärna skulle hamna bredvid vid en bardisk. Så som folk gör lite då och då i hans romaner. Han verkar vara en skön prick. Å andra sidan skulle jag inte kunna hejda mig från att inleda förhör om vad som hänt på riktigt och hur det gick sen och andra dumheter. Och så skulle det blir pinsamt och ovärdigt och allmänt jobbigt.


Ja, ja. Så är det.


Jag började läsa "Orkanpartyt" häromdagen. Det är ingen "Gentlemen", men den verkar ganska bra. Jag gillar efter katastrofen-scenariot. Och den lågmälda tonen.

Stora ord

Jag avundas inte Anders Nunstedt när han måste sätta betyg och kommentera varenda jävla låt under Kents konsert. Jag har full förståelse för att det inte är lätt. Men vad fan betyder "Episkt hård hitdisco"?

söndag 4 november 2007

Down In The Tube Station At Midnight

Ensam på en folktom tunnelbaneperrong klockan 23.36 en söndag är det lätt att få för sig att man är med i ett brittiskt socialrealistiskt drama. Med A mountain of one i iPoden som ljudspår är det bara perrongens form som avslöjar var man befinner sig.

"Collected works" är höstens finaste skiva.

Låt gå för en kliché: den vackraste brittiska popen har alltid haft en sliten tegelfasad och ett bolmande kolkraftverk som fond. Skönheten som en reaktion mot misären. Som en protest.

På en trist tunnelbaneperrong en söndag klockan 23.36 är den en trofast kamrat. Den lovar ingenting. Förutom att låta sig lyssnas på igen. Ibland är det nog.

fredag 2 november 2007

Så ska det låta

Det här vill jag höra. Nu. För alltid. Det måste vara världens vackraste musik.

torsdag 1 november 2007

Detaljer

Kom igen nu. Såg ni Labyrint ikväll? Nähä. Det är er förlust. Och det intelligenta svenskspråkiga dramats. Det kommer dröja innan TV4 plöjer ned femtio miljoner i en smart dramaserie igen. Och SVT - även om de verkar enligt andra spelregler än de kommersiella kanalerna - tänker sig nog för innan man gör en lika ambitiös satsning som "Upp till kamp". (Lite siffror och uttalanden här)

I alla fall. Det finns mycket att tycka om med Labyrint. Detaljerna till exempel. Att kvacksalvaren Göran Bolinder har en rosa bandet på kavajslaget. Och att det hänger ett inramat fotografi av kungen i Fredrik Hermelins lidingövilla. Takt och ton gör tummen upp.

måndag 29 oktober 2007

Mer magi från HBO

Jag har inte riktigt fattat vad det här är än, men det verkar väldigt spännande. Tack Micke för tipset!

Så ser en lyckad kväll ut

Fler bilder från i lördags finns på Shape ups sajt.