Efterfest

Det var en fin kväll. Bra stämning. Folk som dansade på dj-bordet. Spindelmannen spelade skivor. Sådana grejer. Men mer om det i morgon. Nu är det natt och jag och SVT får äntligen en stund för oss själva. Det känns skönt.

A ray of sunshine

Sometimes you wake up in the morning with a bassline
a ray of sunshine
sometimes you know today you gonna have a good time
and you're ready to go

Shape up. Om två timmar. Plaza, Umeå. Matts Katt, Kalle J, Magnus, Nina, PoMM-Lux(e) och jag.

Hippaste katten i stan

På lördag släpper den här killen sin debutsingel. Han heter Matts Katt och är det främsta hoppet för svensk elektronisk musik. Singeln "No sleep until Shoreditch" är norrländsk suracid. Som Matti Alkberg på en Ed Bangerfest, kanske.

Singeln kommer att finnas både i fysisk form (en så kallad cd) och i diverse mp3-butiker som klicktrack.com, beatport.com och itunes music store.

Det svenska dramats viktigaste budord

Vad var poängen med slutscenen i "Upp till kamp"? Var det att visa att ens handlingar alltid får konsekvenser?

Eller är det så här: i Filmfabriken Sverige får de redan på första dagen lära sig firmans gyllene regel. Förmannen tar till orda när de nya rekryterna samlats i fabrikshallen:

"Kamrater! Ska ni göra svenskt drama så är det en sak ni måste ha med. En sak som ni aldrig får glömma bort. Publiken ska alltid vara ledsen och må lite dåligt när tv-serien eller filmen är slut. Livet är ett uselt jävla helvete och vi inom svenskt drama är stolta över att kunna förmedla och förstärka den känslan hos medborgarna."

Och om det nu är så. Hade det då inte räckt med Eriks bekännelse om hans sexualitet eller aningen om att Tommy kanske får ett återfall eller Lenas ensamhet eller Rebeckas tvivel på Tommy. Nej. Man måste slänga in en knarkare med pistol. Tack så jävla mycket.

En massa sega bokstäver i Expressen

Dagens roligaste text: Järn-Hans skriver debattartikel i Expressen. Nytt lågvattenmärke för det fria ordet. När svarar Ranelid?

Smaka på de här gobitarna:

"Dönickarna som läser pallar inte verkligheten, de pallar inte att retunera cross och hålla serven."

eller den här

"Jag tror på det verkliga livet, det är där utmaningarna finns, inte i en fantasivärld med en massa sega bokstäver."

De säger att jag skiter i allt men det skiter jag i

Det roligaste man kan läsa i dag är en intervju i Metro med skådespelaren och framförallt TV-kocken Per Moberg. Han är, milt uttryckt, inte särskilt förtjust i att göra intervjuer.

Filip & Fredrik förnekar sig inte

Nja, jag vet inte riktigt. För mig har Filip & Fredrik alltid funkat i begränsade doser. De kan göra briljant och underhållande journalistik som få andra i Sverige. Men de kan också bli jävligt jobbiga.

Deras animerade serie Myggan (premiär onsdag på Kanal 5, klipp finns bla här) bjuder väl egentligen inga överraskningar. Första avsnittet innehåller datingförmedlaren Ulf Lundell, snuskgubben (i flera bemärkelser) Bengt Magnusson, en utblottad Mauro Scocco och en och annan hermafrodit. Inga konstigheter, med andra ord. Och lite kul är det. Men jag ser mer fram emot Filip & Fredriks nästa projekt, Boston tea party. De beskriver det som ett "snillen spekulerar möter ett touretteskonvent". I en intervju jag gjorde för någon vecka sedan förklarade Fredrik Wikingsson programmet så här:

- Vi är väl inte så intresserade av frågor som varför går solen upp i öst och ned i väst. Utan det är väl mer: om man dör i en flygkrasch för att planet gå rakt ned i marken. Hur många olika sätt dört man på då och på vilket sätt dör man först? Det är lite mer butalare frågor. Och kanske förbjudna frågor. Varför tänder inga svenska kvinnor på asiatiska män?

Är det så?

- Nja, men det är väldigt få svenska kvinnor som fantiserar om att ha sex med en asiatisk man. Fråga runt på redaktionen så får du se att det är så.

Jag vet inte om jag vågar göra det.

- Inte ett ont ord om asiatiska män, givietvis.

Uppgifterna om vad svenska kvinnor inte tänder på kom inte med i den text som skickades till tidningarna. Det kändes säkrast så.

Man kan inte se artisten för alla artister

"Be om ursäkt, tough alliance!" Signaturen besviken har nyss kommit hem från Plaza, satt sig vid datorn och sagt sin mening om lördagens kulturevenemang i Umeå i Shape ups gästbok. Det är förmodligen det roligaste gästboksinlägget någonsin.

TTA ska givetvis inte be om ursäkt för någonting. De gjorde det de ska göra och det de alltid har gjort. Det är ju knappast den ultimata konserten, men fan så mycket roligare än de flesta rockband eller elektroniska akter. De senare har ju för en vana att, likt 90-talets shoegazing-band, stå och stirra ned i sina maskiner medan de skruvar på diverse reglage. Den visuella underhållning begränsas oftast till en projektion bakom artisten. Sophie Rimheden har utvecklat det hela på ett exemplariskt vis med sina dansare. Men det är en annan historia.

Jag hann se några minuter av konserten i lördags och det såg helt fantastiskt ut. Såg och såg förresten. Det var omöjligt att avgöra var publiken slutade och artisterna började. Scenen hade invaderats av dansande, lyckliga människor. På väg hemåt på söndagen snackade vi om det där. Det måste vara jävligt roligt när det blir så, sa jag.

-Jo, det är det ju. Men man förstår ju inte riktigt sin funktion. Det blir som en konsert för de fyra som står närmast. Resten av publiken ser ju inget annat än... publiken, sa Henning.

Håll käften

Jag gillar verkligen Heroes, men ju mer jag ser av serien desto mer irriterad blir jag på berättarrösten. Röstläget som ska vara lite mystiskt och de fåniga frågeställningarna och slutsatserna om evolutionen och allt vad det nu kan vara. Det är som svamlet i Matrix om vad som är verkligt - det är filosofi för brådmogna 13-åringar. Dessutom är den - berättarrösten i Heroes - helt onödig. Den tillför ingenting. Berättelsen klarar sig alldeles utmärkt utan den.

September revisited

Då så. Gasen i botten. Höstsäsongen är äntligen här. Jag är dj i kväll på klubben Shape up i Umeå. I går kväll testade jag bland annat en mix med en Cut copy-remix, Abba och Kavinsky. Det lät ganska kul. Får se om det funkar i kväll.

Radio days

Förresten. Glömde en grej. Jag gjorde höstpremiär som tv-kommentator i radioprogrammet Honung förra fredagen (31/8). Om ni vill höra mig prata om Heroes och, ehh... Malcolm in the middle (Ett geni i familjen) så är det samma sak som gäller som i våras: Gå via denna länk, scrolla ned till fredag 31/8 och klicka på länken som heter Andreas Rosander. När den tagits bort kan man gå via deras Lyssna igen-arkiv. Välj 31/8 och blocket mellan 10.30-11.00 och spola fram tio minuter.

EXTRA: Jan Guillou har lämnat medeltiden

Plats: Rival, Mariatorget, Stockholm
Händelse: TV4 Screenings hösten 2007
Spelare: Andreas Rosander (AR) och Jan Guillou (JG)

AR driver omkring på jakt efter Loa Falkman för att göra en kort intervju med anledning av hans medverkan i TV4:s nya sitcom "Ett gott parti". I vimlet får AR syn på JG som står med en tallrik bjudlunch i handen. AR överlägger med sig själv i några sekunder och stegar sedan fram mot JG och sträcker fram handen.

AR: Hej, Andreas Rosander, TT Spektra.
JG: Jan Guillou.

AR och JG skakar hand.

AR: Jo, jag ville bara säga att jag uppskattade dina böcker om Arn väldigt mycket. Jag satt timmar i sträck och läste dem och glömde bort att äta middag.

Märk väl att AR menar det han säger.

JG: (Leende) Tack så mycket.
AR: Blir det några fler böcker?
JG: Du menar om medeltiden?
AR: Ja.
JG: Nej, du. Jag ägnade tio år åt medeltiden och nu har jag lämnat den.
AR: Okej. Vad synd. Jag hade hoppats på en fortsättning.

JG säger ingenting. Tar en bit kyckling med gaffeln.

AR: Eh...ja, tack så mycket då. Hej då!
JG: Hej då.

Ridå.

Save the cheerleader, save the world

I kväll börjar Heroes (för alla som inte har Canal + eller bredband, vill säga) på TV4. Och det är bra. Riktigt bra.

Superhjältegenren har ju fått ett uppsving på senare år. X-men, Spiderman, Batman, Superman är några av de hjältar i dräkter som - åtminstone de tre förstnämnda - gjort bra ifrån dig på vita duken. Teknikens utveckling har givetvis en stor del i framgången - nu köper man att Wolverine har klor som åker ut ur armarna och att Stålmannen flyger. Men det viktigaste är att genren tas på allvar av de som gör filmerna eller tv-serierna. Tidigare har superhjältarna behandlats uteslutande som underhållning för barn. Men nu har superhjältarna i rörliga bilder fått en renässans liknande den som Frank Millers Batman och Alan Moores Watchmen gav de tecknade.

Min kollega Daniel Åberg gjorde tidigare i år en intervju med Greg Grunberg. Han spelar trafikpolisen som upptäcker att han kan höra folks tankar. Det visar sig vara en kraft som är lika mycket en välsignelse som en förbannelse. Och där har vi en av Heroes stora förtjänster. Författarna har tagit konsekvenserna av att infoga superkrafter i en annars normal värld vilket inneburit att de tvingats ställa frågor om vad det skulle innebära för människorna. Hur hanterar man sin osårbarhet som 14-årig hejarklacksledare när det enda man egentligen vill är att passa in? Kallar man till presskonferens för att berätta att man kan flyga om man samtidigt kämpar för att bli vald till kongressen? Och hur kul är det att höra vad andra tänker?

Upp till kamp för Marcimains framtid

Upp till kamp verkar kunna bli en riktigt bra miniserie. Vi är ju inte bortskämda med svenskspråkiga sådana. Mikael Marcimain - som låg bakom den enastående Lasermannen - spås av Johan Croneman (som förresten skrev en lysande rolig krönika om tv-bloggare och Sopranos häromdagen) bli en av landets mest framstående filmregissörer. Så blir det säkert, den stora dukens lockelser är oemotståndliga och Marcimain kommer mer all säkerhet göra en mycket välkommen insats för svensk film. Men jag hoppas att Marcimain stannar inom tv. Till skillnad från film finns där möjligheten att gå på djupet, utveckla och inveckla på ett sätt som är omöjligt på film.

Det jag verkligen hoppas på är att Marcimain gör en sisådär 20 timmar tv-serie av Klas Östergrens "Gentlemen" och uppföljaren "Gangsters". Jag tror att han, om någon, skulle vara mäktig den uppgiften. Att han på ett mästerligt sätt kan teckna olika tidsepoker har han redan visat i Lasermannen och nu Upp till kamp. Östergren själv skulle kunna skriva manus - han har ju skrivit både för film och tv förut. Jag är beredd att betala dubbel licensavgift om SVT satsar på det projektet.