Mormor

Hej då, mormor. Vi ses i himlen.

Growin' up del 12 - Verklighetens folk

Först: Deportees på Nudiebutiken och sedan Growin' up i PSB:s källare. Ni vet vad som gäller: musik för vuxna som fortfarande bryr sig.

Dansa med oss

När vi var en sådär 9, 10 år brukade vi ta med oss min pappas stora bandspelare som med lite fantasi var en ghettoblaster och en bit papp till Åkermyntans köpcentrum. Det var Tomas R, Lasse och några andra jag inte kommer ihåg namnet på. Var vi på rätt humör fick min lillebror och hans kompisar följa med.

Vi placerade pappbiten på golvet i mitten av köpcentrumet, slog på bandaren och dansade breakdance. En person dansade på pappbiten medan de andra stod i en ring runt omkring. Förmodligen med armarna i kors. Vi hade alla träningsoveraller på oss.

Jag har för mig att pappens funktion var att få bättre snurr på dansen. Eller var det för att skydda kläderna?

Jag kan inte minnas att vi blev utslängda. Hände det i dag skulle man väl ringa nationella insatsstyrkan så fort vi tryckt på play. Fast det är klart – barn dansar inte breakdance längre. De är alldeles för upptagna av sms, internetporr och läsplattor.

Valupptakt

Min gode vän Peter Backlund har nyligen lanserat det första steget till en svensk variant av Real clear politics: Opinion 2010

Espressino håller stilen

Man ska inte ta ut förlusten i förväg. Och man ska inte bli så satans upprörd över saker som egentligen inte spelar någon roll. Dessutom har inte Espressino lagt ned. Jag trodde att de nya ägarna skulle ta ned skylten och göra om stället, men hittills har jag inte märkt av mycket förändring. Det är andra killar bakom disken, men kaffet – även om jag tror att de bytt böna eller blandning – hör fortfarande till det bästa man kan få i Stockholm. Och cannolon är lika söt som för en månad sedan.

Och det där om att hoppas på att något ännu bättre skulle öppna femtio meter nedför gatan: härom veckan öppnade Kaffebar (som tidigare höll till på Bysis där Mellqvist nu ligger) just femtio meter bort från Espressino på St Paulsgatan. Det är ett fint ställe med väldigt trevlig personal. Och de gör en bra blandning av svenskt – västerbottenstoast! – och italienskt. Deras espresso är bra, men jag måste tyvärr beskriva den som lite för traditionell för min smak. Jag kan vara helt ute och cykla nu, men deras kaffe smakar som det jag drack i Neapel – starkt som en snyting skriker det: det här är KAFFE, din mes, vill du ha något runt och krämigt kan du dricka latte – i somras och jag antar att man inte kan bli mycket mer traditionell än så.

Grattis

Klubb Lennart

Om jag hade varit i Umeå just nu hade jag varit på Scharinska där jag hängt med ett anteckningsblock vid DJ-båset och frågat efter varje låt jag inte kände igen. Nils Fredriksson, Henrik Lång, Michael Stenlund och Stefan Nilsson ligger bakom Klubb Lennart – en hyllning till den legendariske musikjournalisten Lennart Persson. Ska en svensk musikjournalist hyllas är det just Lennart Persson och ska det göras av några i Umeå är det just av kvartetten bakom Klubb Lennart. Som Nils utrycker det i VF:

"Lennart Persson förenade en kunskap och passion för musiken med en fantastisk förmåga att skriva. När man läst vad han skrivit om en låt ville man bara höra den, hans texter förhöjde musikupplevelsen."

och

"Med både Gud och Djävulen på vår sida kan vi inte misslyckas"

Growin' up del 11

Growin' up introducerar balladtimmen. På fredag klockan 23-24 drar vi ned tempot och bjuder in till allsång och stora känslor. Se fram emot tryckare, sentimental muskelrock, indiesnyftare och en hel del Mauro. Pet Sounds bars källare. Från klockan 21.

Putte Wickmans födelsedagskalas

På väg hem från jobbet tog jag vägen via Katarina kyrkogård. Kring Putte Wickmans grav stod ett sällskap och skålade i champagne. På gräsmattan stod några flaskor och på gravstenen hade de ställt en kartong som de åt något ur. De pratade och skrattade. En kvinna rättade till en blomma vid graven. De skålade och drack.

De var en sex, sju kvinnor och män som måste ha tillhört dem som älskade Putte Wickman oändligt, som det står på stenen. Det var den 10 september 2009 och på dagen 85 år sedan Putte Wickman föddes. Så vill jag också bli firad efter min död.

Jigga

Tack till brorsan för tipset.