tisdag 16 september 2008

California dreamin, del 2



Några månader före sin död i mars 2001 spelade John Phillips in en cover av sin egen Mamas & The Papaslåt "California dreamin'". Det är en fullständigt makalös version. En raspig röst märkt av ett hårt liv tillsammans med "En röst i natten"-saxofonen och de spanska körerna gör en av världens bästa låtar ännu bättre.

Och, äras den som äras bör: jag blev tipsad om låten i Quetzala Blancos spalt i Expressen fredag.

Förresten, John Phillips soloalum "John, The Wolf King of LA" från 1969 släpptes nyligen på nytt. Där finns bland annat den här.

torsdag 11 september 2008

En ledarskribent gör ingen författare


Det är som att komma hem till någon man fattat tycke för och upptäcka att vederbörandes skivsamling består av Eva Cassidy-samlingar och diverse MTV-r&b. Nikas Ekdals "I döden dina män" är en stor besvikelse. Inte bara det - det är nog den konstigaste bok jag läst på länge. Särskilt med tanke på författaren.

Här har vi en av landets skarpaste ledarskribenter som säger upp sig från DN och debuterar som romanförfattare med en politisk thriller. Utgångspunkterna idealiska. Förväntingarna orimliga. Men ett sådant smärtsamt magplask hade jag aldrig kunnat föreställa mig.


"I döden dina män" är Stieg Larsson och Camilla Läckberg som röker crack medan de skriver en svensk Da Vinci-koden. Det är en osannolik konspirationshistoria som sräcker sig från 1600-talet fram till i dag och inbegriper en samling mörkermän som likt James Bondskurkar vill spränga Jorden i bitar av någon...ehh, anledning.


Till Ekdals försvar ska sägas att han inte skriver helt illa - ibland. Och han har gjort sin research. Utläggningarna om Sveriges utveckling och sambanden mellan historia och nutid är nog så intressanta - men det är en annan bok. Ekdal vill alldeles för mycket. Och han tar - bokstavligt talat - i för kung och fosterland. Det bär inte långt. I ärlighetens namn ingenstans. Jag skäms när jag läser "I döden dina män".


Lustigt nog figurerar ett fartyg i berättelsen som heter Ikaros.


Förhoppningsvis brände inte Ekdal allt på "I döden dina män". Jag hoppas att det finns en författare i honom som kan skriva en politisk thriller värdig den Ekdal som med sina signerade söndagsledare både underhållit och inspirerat.

tisdag 9 september 2008

Någonstans ovanför regnbågen

Oj. Ja, jävlar. Är det här den vackraste låten ni hört? Ja. Och någonstans ovanför regnbågen, samtidigt som ni klickar på play, ler Israel Kamakawiwo'ole, plockar upp ukulelen och börjar sjunga "oooooooo, somewhere over the rainbow..."

lördag 6 september 2008

Kejsarens nya skor



Inte för att den kommer att få mig att köpa en pc eller börja använda internet explorer, men lite rolig är den i alla fall. Och att det skulle dyka upp nåt sånt här var väl inte särskilt oväntat.

Förresten, några tankvärda fakta och åsikter om den tröttsamma striden mellan det onda imperiet och de goda rebellerna finns här i form av en krönika av Lars Berge och här i form av en artikel i The Wired.

torsdag 4 september 2008

Ers medborgares olycklige recensent

Som min mamma säger det: Man måste inte hålla med Mats Gellerfelt. Eller Lars Linder heller, kan jag tillägga efter att ha läst recensionen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons Ers majestäts olycklige Kurt i dagens DN.

Men när ärkesnobben Gellerfelt kallar en roman man nyss uppskattat för usel och Linder med sedvanlig Mariebergsattityd skäller "bortslarvad skälmroman för 2000-talets underhållningstörstande deckarpublik" börjar man ju undra. Tvivla, liksom: Är mitt öga för litteratur inte skarpare än så?

Nähä, kanske inte.

Å andra sidan: Jag gillar Prison break, The Boys och Ison & Fille också - i herrarna Gellerfelts och Linders ögon säkert skälm och rackarspel alltihop.

Så, Mats och Lars, min enkla mening är att ni har fel. Ers majestäts olycklige Kurt är inte bara en fin titel utan också en väldigt bra roman.