fredag 30 mars 2007

Radio om tv


I dagens TV-snack i P4 förolämpar jag en före detta statsminister. Jag går även till angrepp på TV4. Vilket kanske var lite överdrivet. De sänder ju faktiskt några bra utländska serier. Och TV400 ska i maj börja sända nya Courtney Cox-serien ”Dirt".

Om länken på P4-sidan är bortplockad kan man använda deras arkiv. Klicka på lyssna igen, välj fredag 30 mars och blocket mellan 10.30-11.00 och spola fram ca 10 minuter.

torsdag 29 mars 2007

Umeå Open


Idag börjar Umeå Open och jag ska inte dit. Det känns ju lite så där. Men om jag skulle dit skulle jag se den svenska punkrockens framtid The Bombettes, nyvågarna Knugen Faller och electropopande Jeans Team. Jag skulle kolla upp om Lucky Soul och The Futureheads är nåt att ha, men jag skulle förmodligen gå och dansa till Kavinsky eller Double Trouble istället. Jag skulle framförallt hänga i Pub Freja när Teres och Sara i Äktenskapet spelar skivor.

Hej då Haywire


Visst har Kjell Häglund en poäng när han funderar över Scofields tatueringar, men, som jag skrivit förut, Prison break är riktigt underhållande serietidnings-tv. Jag håller på att se ikapp de senaste veckornas avsnitt, därför är det här inlägget inte helt up to date, men jag ville i alla fall påpeka att PB även kan vara ritkigt snyggt tv-drama. Som i det avsnitt då Haywire tar adjö. Under de sista minuterna klipps det mellan Michael och Sarah som är på väg in på cigarrklubben i Chicago och agent Mahone som övertygar Haywire om att det bara finns en väg ut. I bakgrunden hörs ett stillsamt gitarrplock. Mycket snyggt.

Och bad-ass Bellick som FBI-agent! Hur ska det sluta?

tisdag 27 mars 2007

Crackers comeback


Såg nyss att TV4 ska visa comebackavsnittet av "Cracker" måndag 9 april kl 21.00. Och jag som hade en färdigskriven krönika om att någon svensk kanal borde ta in det avsnittet. Jag skriver mer om "Cracker" längre fram.

Family affair


Aprilnumret av Vanity fair innehåller en lång artikel (delar av den finns på deras web) om "Sopranos" och dess skapare David Chase. Och Annie Liebovitz har fotat ett galet snyggt utvik – jag gillar särskilt det på de karaktärer som sover med fiskarna.

Artikeln är intressant av flera skäl. Dels ger den en samma bakgrundsinfo som "Curb your enthusiasm" gav till "Seinfeld", d v s att Larry David hade baserat framförallt George Costanza på sig själv. David Chase är, som någon säger i artikeln, inte en "moody guy" utan "always in a bad mood". Beskrivningen av hans mor passar perfekt in på Livia Soprano.


I artikeln framgår det också indirekt hur låg status tv fortfarande har jämfört med film. David Chase har med Sopranos gjort något av det mest nyskapande och framgångsrika drama som någonsin visats på tv. Sopranos – och många andra tv-serier för den delen – är mycket mer intressant än film. Men David Chase är inte nöjd. Under hela sin karriär har han strävat mot den stora duken. Han kan inte ge sig själv det erkännande många andra ger honom. Kanske är det en generationsfråga. David Chase är 61 år. Han växte upp under en tid då den konstnärliga avståndet mellan tv och film var som mellan hötorgskonst och Rembrandt. Allt det har ändrats nu. Det inleddes visserligen före Sopranos, men David Chase var en av dem som verkligen högg fram guldåldern för tv. Det är där vi befinner os nu.

Nu när Chase skrivit det sista kapitlet i historien om Sopranos – man kan ju alltid hoppas på en återkomst om tio år, som ett återförenat E street band ungefär, med Paulie hämtandes beskyddararvoden med en rullator, å andra sidan kanske det bara blir Gudfadern 3 av alltihop – kommer han kanske äntligen att få göra långfilm. En jävla tur för oss att han inte fick göra det tidigare.


De sista avsnitten av "Sopranos" börjar sändas i USA den 8 april. I Sverige visar SVT avsnitten tidigast i augusti.


Senaste VF innehåller även en massa annat godis: en lång artikel med bakgrunden till mordet på Litvinenko, reportage om fängelsegäng i Sao Paolo och ett fotoreportage från de senaste 55 årens amerikanska presidentstaber med mera.

lördag 24 mars 2007

Rendevouz i Uppsala


Vad har vi lärt oss av en natt på Orange? Tja, att Broder Daniel fortfarande regerar indie-Sverige. Visserligen var det för få gäster natten mot lördag för att erbjuda ett statistiskt säkert resultat, men BD var i alla fall det mest frekventa önskemålet. Näst mest önskat var The Smiths. Nähä, allvarlit? Jo, så var det.

De första timmarna var en seg uppförsbacke. Men de ungdomar som tagit sig dit verkade ha trevligt. Det lossnade först framåt ettiden. Det blev inte på långa vägar lika mycket folk som på Popsala, men det blev dans i alla fall.


När jag la på "Rende-vouz i Rio" med Lustans Lakejer hoppade
Gustav Gelin upp på en fåtölj bredvid bardisken, vevade med armarna i luften och såg väldigt, väldigt glad ut. Resten av besökarna, särskilt de på dansgolvet, såg sig lite osäket omkring med en blick som sa: "eeh...vad fan är det här?".

Janne Kask (Brainpool, ni vet) dansade med två tjejer. Han var lite missnöjd med indien och frågade om jag kunde spela Pet Shop Boys eller Hot Chip. Vilket jag mer än gärna gjorde. Det blev "Suburbia" och "Over and over".

När klockan var tio i tre spelade jag Magnus Ugglas "Mälarö kyrka". Fyra personer kvar på dansgolvet varav två killar skriker rakt ut vid de första tonerna och sedan sjunger med i hela låten. Imponerande. De ville höra "Bizarre love triangle" som blev kvällens sista låt.


På hela taget blev det en ganska lyckad kväll. Det var inte samma kick som Popsala, men, va fan, hur många spelningar är det?


Jag somnade med tv:n på. Vaknade till ett avsnitt av Simpsons (det när Homer åker på rock'n'roll-camp med Mick Jagger m fl). Åt en ganska trist hotellfrukost, drev omkring på stan som är väldigt vacker, kollade in slottet och försökte förstå mig på de märkliga informationsskyltar de satt upp där – det kan vara en idé att fler än historiker specialiserade på 1500-talets försvarsteknik ska begripa dem. Nere vid domkyrkan hade en demonstration samlats. Röda fanor, svarta kläder. De skrek "USA ut ur Irak" och "Israel ut ur Palestina" om vartannat. Fick mig att tänka på Umeå.


Drack kaffe på ett fik som heter Hugo. Sjukt stressad snubbe bakom disken.

Jag: Vad är det i den där kakan?
Han: Banan. Du kan ju ta en croissant med prästost och marmelad. (Han har inte sagt halva meningen innan han börjar göra i ordning croissanten.)
Jag: Eeh, ok.

Men den var god. Croissanten, alltså.

Som om det inte var nog med nattens Jag mötte Lassie. När jag står utanför hotellet och väntar på en taxi som ska ta mig till tågstationen stannar en bil utanför entrén. Ut kliver två biffar med sådana där Secret service-snäckor i öronen och jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.

fredag 23 mars 2007

Död disco


Asså punkfunken. Det kanske fortfarande finns en tid för den. Inte är det före klockan elva på förmiddagen i alla fall.

Jag tycker ju att Raptures senaste har sina stunder. Och deras "House of jealous lovers" är fortfarande en jävligt bra låt. Men. När man på LCD Soundsystems senaste ställs inför både punkfunk och vacker elektronisk pop så framstår det senare som så mycket mer tilltalande och modernt.


Jag lyssnar nu på Punks jump ups senaste Kitsunésläpp "Dance to our disco (or it kills you)". Det känns lite jobbigt. Dagen är som sagt alldeles för ung för den här typen av musik, men det är något annat som stör också. Med karaktäristisk punkfunkmusik och ansträngt skrikig sång a la Hives-Pelle får det mig att associera till ursäkter för att indieskallar ska få röra på sig till ett dansmusikbeat. Som om det behövdes några ursäkter.


Headman medverkar med en remix som inte imponerar. Nightmoves remix är lite bättre, men sången är tyvärr fortfarande jobbig. De borde ha samplat brottstycken av sången, gjort en instrumental eller bytt ut sångaren.


Trots detta så kommer jag säkert om en sisådär tolv-tretton timmar spela "Dance to our disco" och veva med armarna och dansa i dj-båset. Precis som den indieskalle som vill verka nere med technon som jag är.

DJ i Uppsala

Ikväll spelar jag skivor på Orange i Uppsala. Egentligen skulle det vi ha haft klubben Popsala där ikväll, men eftersom Peter är i Las Vegas så får medborgarna i Uppsala nöja sig med mig.

torsdag 22 mars 2007

The kids are alright


Poptexter med referenser till andra låtar är något av det finaste som finns. Det är svårt att förklara varför jag gillar det så mycket. Kanske är det popnörden i mig. Kanske är det för att låten ges en större kontext. Kanske är det för att jag så lätt relaterar till det.

Det finns olika varianter av fenomenet. En kan nästan beskrivas som en form av sampling. Det är den som Håkan Hellström använder sig flitigt av. Citat från låtarna, gärna översatta och kanske något justerade, vävs in i texterna. En annan representeras alldeles utmärkt av titelspåret på The Concretes nya EP "Kids" . Det är en fin barndomsbetraktelse eller som man skriver på skivbolaget lickingfingers sajt: "more specifically it's about Lisa and Maria growing up and putting their faith in Maria's brother's record collection." Sångerskan (jag vet inte om det är Maria eller Lisa, förmodligen Lisa) minns hur hon köpte Pet shop boys "Being boring" och Stardusts "Music sounds better with you" och att "music could really knock you over back then". Det kan den fortfarande.

onsdag 21 mars 2007

Mer om Studio 60


Den krönika om tv som jag då och då kriver för TT Spektras tv-bilaga finns även att läsa på dagenstv. För den tv-intresserade är väl det jag skriver om old news. Men, men. I alla fall.

Klippet jag skriver om finns här.

För att leda resonemanget om alla serier som läggs ned vidare: Den motsatta extremen till de otåliga amerikanska tv-bolagen är Sveriges television. Där kan program som Bingo Royale – som helst borde ha sopats under mattan och förträngts likt alla skamliga förslag och pinsamma uppgörelser på den spritindränkta personalfest där idén till programmet kläcktes – fortsätta i all evighet. Är det någon som blir förvånad om de får en till säsong?

söndag 18 mars 2007

Someone great


Årets låt är LCD Soundsystems "Someone great". Det är en elektronisk ballad i finaste Kraftwerkanda. På LCD Soundsystems nya album "Sound of silver" är det just de lugnare låtarna, där James Murphy ställer sig vid sidan av punkfunken, som glittrar starkast. Lyssna!

I lördagens DN intervjuade Fredrik Strage James Murphy. Han berättade bland annat om när DFA anlitades för att göra en hitlåt till Britney Spears:

- Britney visste inte vilka vi var. Skivbolaget hade bara sagt att vi var "nästa stora grej". Vi förklarade att vi inte försökte bli nästa stora grej, men att vi gärna skulle spela lite skivor för Britney och ta reda på vilken musik hon ville göra. "Det har vi inte tid för", sa skivbolaget. "Skriv en hit." Det gick inget vidare. Britney satt mest och rökte. Sedan gick hon på lunch och kom aldrig tillbaka.

fredag 16 mars 2007

Bertbashing


I dagens tv-snack i P4 Värmlands "Honung" yrar jag om japansk tv-underhållning. Jag säger även min mening om Bert Karlsson. Gå hit, välj fredag 16 mars och avsnittet markerat 10.30-11.00 och spola fram cirka 10 minuter. Mycket nöje!

torsdag 15 mars 2007

Monkey business


"It's all monkey business. I'm a monkey and I like to hit people in the head with this banana" säger den till Japan utvandrade amerikanske komikern Rob Pongi och slår sig själv i huvudet med en uppblåsbar banan. Han ser ut som en en blandning av Willy Wonka och 70-talets Elton John och pratar om japansk tv-kultur samtidigt som han ror en roddbåt.

Dokumentären "Japan best hit TV" av Jonatan Järbel och Erik Bredhe visas ikväll kl 21 på TV8. Bilden av japansk tv som gavs i "Lost in translation" visar sig vara helt och hållet sann. Programmet där Bill Murray intervjuas finns på riktigt och heter "Matthew best hit tv". Det är en färgsprakande och fullständigt vansinnig underhållningsshow. Vad den går ut på är något oklart. Programledaren säger tokroliga saker och bjuder in kända människor som ger honom presenter.

Matprogram är, precis som i Sverige, väldigt populärt i Japan. Men Japan har hoppat över den folkbildande biten där Mat-Tina berättar hur man grillar kyckling eller vad det nu kan vara. I japansk tv struntar man i matlagningen och går direkt på det intressanta: kändisar som äter. Best hit tv, som sagt.

Man kan givietvis fråga sig hur rättvis bilden är som ges i "Japan best hit tv". Dokumentären berättar till exempel ingenting om japanska tv-dramer, vilket ju rimligen borde finnas. Men det är en rolig inblick i japansk underhållningstv.

"Japan best hit tv" går i repris på lördag kl 0.00.

onsdag 14 mars 2007

Den som väntar på något gott...


Den viktigaste frågan inom tv-världen just nu är givetvis om "Studio 60 on the Sunset strip" är nedlagd eller inte. Det ges olika bud. Enligt en artikel i Variety ligger den risigt till. Den har inte haft tillfredsställande tittarsiffror och det verkar vara få på NBC som vill kämpa för den. I bloggsofären har serien desto fler fans. savestudio60 och thesunsetstrip är två exempel.

Serien "The Black Donnellys" – om några småkriminella irländska bröder insyltade i maffian, första avsnittet lovade en klichétyngd historia som vi sett förut – ska ha tagit "Studio 60"s plats i NBC tablå.

Att de första 22 avsnitten av "Studio 60" ska visas på SVT är dock klart. Enligt SVT:s inköpschef Per Ögren börjar man sända serien i sommar eller till hösten. Enligt honom har NBC varken sagt att den är nedlagd eller att den kommer att fortsätta.


För er som inte sett något av "Studio 60" finns det några fina klipp på youtube. Bland annat det här där producenten Wes får frispel över det usla program han just producerat. "That remote in your hand is a crackpipe!" fräser han rakt in i kameran under en livesändning. Det är tre fantastiska tv-minuter. De första 11 avsnitten av "Studio 60" håller inte lika hög klass, men stundtals är den där uppe med Aaron Sorkins mästerverk "Vita huset".

tisdag 13 mars 2007

Veckans trailer


Den roligaste trailern på tv just nu är faktiskt inte den för "Kobra" där Carl Bildt ger Jarl Alfredius fingret. Nej, det är ett klipp ur Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson ("Ordförande Persson" – briljant titel! – svt1 på måndag 20.00) som får mig att fnissa helt okontrollerat. GP, utan glasögon, sitter i en fåtölj och tittar in i kameran. Det verkar som om han väntar på att Fichtelius ska göra några inställningar. Det är en klassisk "filmar du nu?"-scen. GP säger "Det blinkar en röd lampa där" och så böjer sig en suddig Fichtelius fram och tittar in i linsen.

Ja, ja. Det är roligare i rörliga bilder än i text. Bilden där GP spelar pingpong har för övrigt ingenting med dokumentären att göra. Men man kan ju alltid hoppas.

Deus vult!


Jag antar att jag inte lyssnade tillräckligt noga. Eller så var det så att den lika fantastiska som märkliga "The Valleys" överskuggade resten av Electrelanes album "The power out". Sånt händer ju ibland. En låt är så förbannat jävla jävelbra och man glömmer bort resten av albumet. Band som gör sådana låtar borde tjäna på att släppa dem endast som singlar. Annars riskerar man att stöta bort resten av albumet.

Hur som helst. Electrelanes nya album "No shouts, no calls" innehåller ingen "The Valleys". Men jävlar vad bra det är. Skivan släpps i slutet av april, men finns förmodligen på en server i närheten av dig redan nu.

För er som inte har ett lika flexibelt samvete eller lika bra kran som jag (tack M!) finns "To the east", som är första singel, på bandets myspace.

måndag 12 mars 2007

Dansa din djävul


"Leende guldbruna ögon" är en bagatell fylld av klichéer. Men det är en söt sådan. När de sista tonerna klingat ut i den avslutande trejde delen längtade jag efter att veta hur det gick sedan. Det brukar vara ett gott tecken.

Sista delen går på SVT2 kl 20.00 ikväll. Del ett och två finns på
SVT play.

fredag 2 mars 2007

En röst i radio om tv

Jag är sedan två veckor tillbaka tv-kommentator (eller vad man nu ska kalla det) i P4 Värmlands program "Honung". Lyssna på dagens inslag här. Det första inslaget – som sändes fredag 16 februari – finns i "Honungs" arkiv. Klicka på Lyssna igen och välj sändningen mellan 10.30-11.00 och spola fram ca 10 minuter om ni kan få nog av att höra mig skrävla om mitt arbete och vad jag tycker om tv-utbudet.

Nuthin' but a g thang


Jens Lapidus "Snabba cash" är en pageturner i klass med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Jävlar vad undan det går. Rappt, korthugget och hårdkokt. Men med en mänsklig kärna. Framförallt är det trovärdigt. Mina insikter i Stockholms undre värld är minst sagt begränsade, men jag får intycket av att Jens Lapidus har gjort sin research. Fiktionen funkar i alla fall. Jag tror på det "Snabba cash" vill berätta.

Det är också tacksamt att i en svensk deckar/thriller få slippa medelålders, manliga, smått deprimerade snutar som dricker rödvin och lyssnar på opera.

Apropå hårdkokt. George P Pelecanos kriminalromaner brukar hyllas i svensk press. Företrädevis av skribenter som har ett populärkulturellt intresse. Musikreferenserna i Pelecanos böcker brukar lyftas fram. När jag och Gunilla åkte till Washington DC i somras – där Pelecanos böcker utspelar sig – tänkte jag att det kunde vara kul att läsa något av honom. Det blev "Ett djävulskt pris". När jag efter ett trettiotalsidor kom fram till passage där författaren beskriver en ruffig restaurang i en upprustad och lyxig del av staden som ett "födelsemärke på en vacker kvinnas rumpa" visste jag inte om jag skulle vika mig dubbel av skratt eller bara lägga ifrån mig boken. Det blev det senare.

I alla fall. Jens Lapidus "Snabba cash". Finns på pocket. Läs den.