fredag 27 april 2007

Indie fabulous i Uppsala


Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart. Jag drar mitt strå till stacken genom att knäppa upp en extra knapp på skjortan (nej det är inte brattigt, det är indie fabulous), dricka öl och se lite extra glad ut när jag spelar TTA:s comeback till popmusiken "First class riot" på Popsala002: Second coming i Uppsala ikväll. Några andra som är garanterade en plats i solljuset i natt: Dirty south mixen på "Just get get enough", Simian mobile discos remix av Klaxons, Hot Chip med "My piano" och givetvis Shout Out Louds.

Kobra tar med sig morgonsoffan till Bingo Royale


Det är roligare att gå på fest själv än att titta på folk som är på fest. Och det är roligare att titta på tv än att höra någon prata om tv. Men i alla fall. Här kan ni lyssna på veckans tv-snack. Om inte annat för att fnissa åt mitt uttal av engelska ord. What can I say? Det var länge sedan jag sprang omkring i skoluniform i Kingswood.

När länken är borttagen (förmodligen efter helgen) kan man klicka på lyssna igen, välja fredag 27 april, blocket 10.30-11.00 och spola fram ca 10 minuter. Mycket nöje!

Btw, bilden har inget med inslaget att göra.

torsdag 26 april 2007

Om Kjelle säger det...


... så är det väl . Jag kan inte påstå att jag föll pladask efter ett avsnitt av "The Comeback", men, som sagt, Kjell Häglund skriver: "tro inte att ni fått en klar uppfattning av serien efter enbart premiäravsnittet".

Första avsnittet av "The Comeback" lovade i alla fall en del. Historien i korta drag: Valerie Cherish (Lisa Kudrow, mycket bra!) är en skådespelerska på halvdekis. Hon har redan sett sina bästa dagar i branschen och frågan är om de egentligen var så mycket att ha. Nu satsar hon stenhårt på en comeback i en en ny sitcom. Samtidigt ska en kamerateam följa henne a la "The Osbournes". Serien är alltså en sorts fejkrealityserie.

"The Comeback" är roligt och har en hel del The Office-kvaliteter. Likt David Brent har Valerie Cherish en självbild som har väldigt lite med verkligheten att göra. Valeries fasad är hela tiden nära att krackelera, desperationen pyser ut ur hennes ögon och hotar att explodera vilken sekund som helst. Lisa Kudrow är mästerlig på att gestalta de känslorna.

Del två av "The Comeback" går på SVT2, lördag klockan 19.30 – ett obegripligt val av sändningstid. Det är lika dumt som när de sände säsong sex av "Vita huset" på SVT 24 på torsdagar klockan 19. Vem hinner se det? TV-serier ska gå på vardagar under primetime. Lördagskvällar får de mer än gärna ägna åt Så ska det låta, melodifestivaler och annan husvagnsunderhållning.

måndag 23 april 2007

Gubbqueer på Carpe Noctem


Frida Selander med band spelar på Carpe Noctem på torsdag. Gunilla Hagström har gjort flyern.

Senast jag såg bandet spela var på en bar vid Hornstull. Frida Selander berättade att hon och bandet äntligen hade kommit på ett namn för den musik de spelar: gubbqueer. Även om det finns en viss ironi i det så är det en utmärkt genrebeteckning för hennes musik. Som en Nina Simone uppväxt på en müsli bestående av Neil Young, Patti Smith och Pearl Jam.

Och det är ett jävla bra band hon har med sig: Lars Eriksson på bas och Oskar Sandlund på trummor.

Frida Selanders myspace.

lördag 21 april 2007

Mörkt disko


Senaste fyndet. Dark disco. Jag och G ska iväg på tidningen Sex release/farvälfest och sen på Första hjälpen och Dark disco är ju inte bästa förfestmusiken, mer passande när man vill vältra sig i dagen-efter-angst, men, i alla fall, G tipsade om det och bra är det. Lyssna på "In my sleep".

fredag 20 april 2007

Katterna sopar mattan


Någon gång ska jag skriva en lång artikel om min stora kärlek till bandet Cat Burglar. Just nu nöjer jag mig med att tipsa om de två exemplariska remixer av Juvelens "They don't love you" och Daft Punks "Technologic" som finns på katternas myspace. Att det görs så fantastisk musik, och att den bara finns där, på en myspace runt hörnet, att den sopar mattan med många av de tråkiga remixer som bara tycks utgöra utfyllnad på vissa artisters tolvor, och att Cat Burglars existens antyder att det borde finns åtminstone en handfull till lika briljanta musiker bara i Sverige gör mig vimmelkantig av lycka.

Second coming


Indieklubben Popsala. Om en vecka. I Uppsala. På Orange. Klackarna i taket, slipsen i pannan!

här såg det ut förra gången.

torsdag 19 april 2007

So, there's this guy Tony...



Veckans krönika på dagenstv (se nedan) handlar om "Sopranos" och om att tv-serier är bättre än film. Till skillnad från artikeln i Vanity Fair anser jag inte att Sopranos är ensamt ansvarig för de senaste årens konstnärliga kreativitet inom TV-området. Men den har haft stor betydelse. Framförallt vad gäller budget. Om man bara ser till t ex skådespelare och manus fanns det långt innan Tony Soprano var påtänkt många serier på samma nivå som Sopranos. Och jag har alltid ansett att bra TV-serier är att föredra framför film (om man nu måste välja). Men jag tror att en serie som "Rome" med dess blockbusterbudget varit omöjlig utan "Sopranos".

Hursomhelst. Ni som bryr er har väl redan sett den här (tack Peter!). En Sopranosnörd med väldigt mycket tid över har gjort en snygg sammanfattning av de senaste säsongerna. Allt går i blixtfart, på sju minuter sammanfattas jag vet inte hur många timmar av briljant tv. Sammanfattningen lyckas få med det mesta och dessutom slänga in kommentarer som som "Meadow dates the goofiest guy in the world".


Fotografiet ovan är från den fantastiska avslutningen av säsong tre då Uncle Junior sjunger.

Krönika
Maffian har väl aldrig varit så alldaglig som i ”Sopranos”. Tony Soprano är en helt vanlig man, i en helt vanlig amerikansk förort, med helt vanliga bekymmer: en åldrande mor som krånglar, barn på väg in i tonåren och kollegor som inte alltid är helt lätta att komma överens med. En ”average Joe” med det lilla undantaget att han är boss för en maffiafamilj.
”Sopranos” enorma popularitet förklaras ofta med just detta: identifikationsfaktorn för tittarna är lika hög som maffiavinkeln är kittlande. Att den är en av de mest välgjorda tv-serierna någonsin har väl också spelat in.
”Sopranos” har flyttat fram gränserna för vad ett tv-drama kan vara. Serien gav mediet en sista avgörande knuff in i den guldålder som fortfarande råder för amerikansk och även brittisk tv.

Men den konservativa och i grunden okunniga föreställningen att film är viktigare och av högre kvalitet än tv lever vidare. I Vanity Fairs aprilnummer berättas om hur ”Sopranos” skapare, David Chase, i hela sitt liv strävat mot den stora duken.
Att den serie han ägnat de senaste tio åren av sitt liv är mycket mer intressant än de filmer som spelats in under samma period verkar han inte kunna ta till sig. Nu när det sista kapitlet om Tony Soprano är skrivet ser det ut som David Chase äntligen är välkommen till Hollywood. Tur för oss att han inte bjöds in tidigare.

onsdag 18 april 2007

Kate vill ha cash


Dagens låt är Kate Wax "Cash on time (Elin remix)". Det låter som om Princess Superstar och Martin Gore sniffat lim tillsammans. (Förutsatt att man blir lite seg av att göra det. Blir man det? Mina erfarenheter av limmissbruk är väldigt begränsade. Jag är, som punk-Christoffer uttryckte det när han rabblade en massa knarksorter och jag inte hängde med, så jävla svennig.) Kate Wax gjorde promenaden genom duggregent i morse lite trevligare. På hennes myspace finns bland annat Ellen Allien och Apparats väldigt fina remix av "Beetles and spider".

Studio Tore räddar Schyffert


Henrik Schyffert balanserar på gränsen mellan buskis och briljans. Likt ADHD-journalisterna Filip & Fredrik kan han liksom inte låta bli att skrika könsord när det verkligen inte passar sig. Ibland blir det roligt. Ofta blir det pinsamt.

Tillsammans med Killinggänget har Schyfferts "roliga timmen"-sida tonats ned. När han bara har sig själv att skylla kan han lika gärna bli Lenny Norman som Ricky Gervais. Så det är med viss skepsis jag ser fram emot premiären på henrik Schyfferts och Andre Wickströms nya program "Sverige dansar och ler" (Kanal 5 fredag klockan 21.55). Serien ska handla om svenskt festande.

Men, som sagt, när Schyffert umgås med rätt människor kan det bli stor, stor humor. I serie sketcher regisserade av Felix Herngren går FCZ-Tore igenom olika etikettregler för festande. Det hela sker i en studio som leder tankarna till UR 1986 Till sin hjälp har Tore den äldre damen Margareta Olweues som tipsar om hur man hanterar tråkiga fester.
Margareta: För det första ska man undvika tråkiga människor, bibliotekarier och ingenjörer till exempel.
Tore: Menar du att alla ingenjörer är tråkiga?
Margareta: Känner du några roliga ingenjörer?
Tore: Ja... Galenskaparna och After shave.
Margareta: Är du full eller?
Se Studio Tore här.
Filip & Fredrik ska för övrigt medverka i ett inslag. De ska kröka i Köping. Oväntat.

tisdag 17 april 2007

Färgrikt liv




Fotona tog jag i lördags i Kungsträdgården. I ipoden spelade jag Gui Borattos "Beautiful life". Cajun Dance Partys "Colourful life" skulle ha passat minst lika bra. Det är den bästa poplåten som kommit från de brittiska öarna i år. Det känns skönt att åtminstone ett ungt brittiskt popband inte står och trampar vatten någonstans mellan Libertines och Arctic Monkeys. Cajun dance party (bara namnet!) representerar en mjukare, popigare sida av brittisk popmusik än, säg, Pete Doherty. Mer saft, mindre heroin. Mer körsbärsträd, mindre nerkissad knarkare.

måndag 16 april 2007

Vad hände där inne?


Efter att ha sett två avsnitt av The Nine (premiär i kväll måndag på TV3) så har jag inga kraftord att ta till – varken åt det ena eller det andra hållet. De två första avsnitten lovar inte mer än en konventionell, men helt okej thrillerserie. Grundidén är bra: nio människor överlever ett gisslandrama efter ett misslyckat bankrån. Serien börjar med rånet och hoppar sedan 52 timmar framåt i tiden då polisen bryter sig in. De nio är bundna till varandra för livet av det som hände i banken – som vi alltså inte känner till. Händelserna under gisslandramat är själva knarket i "The Nine" – "what happend in there" som den mullrande Hollywoodrösten säger i den amerikanska trailern – och i varje avsnitt pyttsar de ut små fixar.

Som sagt, The Nine verkar okej. Ett hyfsat tidsfördriv i väntan på något riktigt bra.

fredag 13 april 2007

Min röst i din dator


Det gick väl så där i dagens tv-snack. Jag fortsatte pissa på TV4 och slå på Bingo Royale. Men jag hyser ändå ett visst hopp för Johanna Koljonen och David Bexelius och "The Nine". Inslaget finns på Honungs hemsida. När länken är borttagen (förmodligen efter helgen) kan man klicka på lyssna igen, välja fredag 13 april, blocket 10.30-11.00 och spola fram ca 10 minuter. Mycket nöje!

tisdag 10 april 2007

Att ta det goda med det onda




Idag släpps Shout out louds efterlängtade singel "Tonight I have to leave it". Den är precis lika dansa-runt-med-ett- fånigt-leende-och-klappa-med-händerna-bra som man hade kunnat hoppas. Det är bandets patenterade uptempoindie, som ett The Cure på sitt allra soligaste humör. Perfekt dansgolvsindie. Singeln innehåller två remixer: Kleerups gör sig alldeles utmärkt som alternativ på samma dansgolv, medan The Russian Futurists oompa oompa-version begränsar sig till ett visst underhållningsvärde.

Men allt är inte handklapp och glada miner. Shout out louds har tillsammans med de vanligtvis harmlösa och stundtals tilltalande Essex Green gjort en cover på The Pogues "Streams of whiskey". Den är skitdålig. Det är obegripligt varför de spelat in den. Jävlas de med mig? Eller är det nåt jag har missat? Håkan Hellström fick ju för sig att göra "Fairytale of New York" tillsammans med Plura. Är det en bisarr konsekvens av guilty pleasurestrenden? Är neoirländskfyllgubbefolkrock vårens new rave?


Nåja. "Tonight I have to leave it" är så pass bra att den förlåter sådana dumheter.

Två nyanser av blått


Ha! Paul Heaton hade rätt. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet behandlade samma ämne – det statliga spelmonopolet – i tisdagens ledare. Det är väl inte helt ovanligt att det händer, och jag håller nog med dem om att monopolet nyttjas på ett tveksamt sätt, men det fick mig i alla fall att sjunga The Housemartins "Freedom" tyst för mig själv när jag gick till jobbet:

From the front page news to the interviews
it's sink the reds and lift the blues
They pretend they're differing points of view

but it's only different shades of blue

måndag 9 april 2007

Fin natt med Pingvinerna


Det är en egen känsla. Klockan är halv sju på morgonen, det är klart och kyligt när du stapplar ut från efterfesten och alla bekymmer kan skjutas på framtiden. Ingenting betyder någonting eftersom det enda som spelar någon roll är att ta sig hem till sängen. Två kvarter bort hör jag fortfarande beatet till "Juicy" och de sista kvardröjande gästerna som tappert sjunger med i låten. Det blev en fin natt i Umeå.

De första timmarna var som de brukar vara: en uppförsbacke. Få gäster varav de flesta verkade ha gått fel. Jag fick flera önskemål om "normal musik" och – vilket jag inte hört på länge, oc
h som antyder något om hennes ålder – att jag skulle sluta spela "estet-musik". (För er äldre läsare vill jag förklara att hon med estet menar de som läser estetiska programmet på gymnasiet – de där kufarna i svarta kläder som hade en tummad pocketbok nedstucken i kavajfickan alternativt ett gitarrfodral på axeln och som hängde i rökrutan hela rasterna).

Men sen tog det fart. Det var trevligt att se några kända ansikten: bla ljudtekniker-Daniel, Anders J, Teres och gänget, Micke Data, Patricia, justanotherfashionkid, Filip, Emma-Lina, Frida och Lasse mfl. Brorsan kom också förbi. Det blev inte fullt – påsk i kombination med att Brutalex och Mamma Erik (ta hem hans utmärkta mixtape här) körde sin klubb Midnight Ramble på Plaza slukade en del folk. Midnight Ramble hade inte heller utsålt och senare under natten träffade jag en snubbe som spelat på Scharinska – de hade haft så lite folk att de stängde.

Klubb Pingvin hade bokat två liveband: Industi Royal och Tennishero. De förstnämnda var... tja, vi säger så här: inte min läskeblask. Sångaren var visserligen ganska rolig när han mumlande kallade publiken för "era jävla moderater". Men sen fortsatte regeringsbashingen med rader som "den här låten är till Fredrik Reinfeldt och hans jävla fittmoderater" eller nåt sånt, vilket är ungefär lika ointressant som alla de amerikanska band som fortfarande tvingas snacka skit om Bush så fort de intervjuas av svenska kulturbilagor. Kanske är det sådana saker man måste säga om man är ett punkrockband som spelar i Umeå. Men, om vi sätter politiska uppfattningar åt sidan för en kort stund, vore det inte ganska intressant, ur en rent estetisk synvinkel, om de istället hade dissat Lars Ohly? Eller hyllat Centern? ("Tack som fan Maud Olofsson för att du gett oss billig städhjälp. Let's rock!") Överraskningar är alltid välkomna. Skinheads i nagellack, som Morrissey brukade prata om.

Fotografen Sofie Granberg lyckades i alla fall få bandet att se riktigt snygga ut. Ur en kameras synvinkel är ett rockband alltid att föredra framför laptoptechno. Men aldrig ur en klubbkids. Tennishero gjorde kvällen. Deras 45 minuter på scenen var både imponerande och inspirerande. Det hela liknande mer ett avancerat dj-set än en livespelning – samplingar av Beach Boys och 80-talshits blandades med Tennisheros egna remixer av bland andra Refused. De spelade dessutom Chemical Brothers "Block rockin beats" – en låt som jag det senaste året eller så funderat på att börja spela igen, men då har jag alltid fegat ur och tänkt att tiden inte är mogen för det. Men Tennishero visar vägen. Vi pratade om saken senare under natten och över kaffe dagen efter. Jens och Alex i Tennishero tror på en comeback för big beat. Som Alex uttryckte det: "Det har ju varit så mycket minimal på sista tiden, så jag tänkte att det kunde vara dags för lite maximal". Och, ja, varför inte? Det är kanske dags att gräva fram de där tidiga Fatboy Slim-tolvorna ur förrådet. Får testa det nästa gång.

Tennishero har en massa andra saker för sig: de presenterade bland annat en mycket rolig idé som kretsade kring en jordglob. Om allt går väl kommer ni att få se vad i en designaffär inom en inte alltför avlägsen framtid. Det går också att hålla koll på tennishero.se

(Looking for) The sound of saturday night


Det är nästan alltid samma känsla efter att jag sammanställt en låtlista. Det känns lite torftigt. Jaså, var jag inte modernare än så här? Tre Håkan-låtar känns ju lite overkill och "This charming man" den här gången också? Men vad ska man göra. Jag ger folk det folk vill ha, som Otto Sjöberg brukar säga.

Jag är i alla fall ganska nöjd med mixarna: att jag tog in en acapella från Justice vs Simian i Nozelåten och trojkan med Sebastian, Justice och Kavinsky satt fint. Synd bara att jag glömde bränna Matts Katts remix av Technologic och att jag missade Kleerupremixen av Shout out louds och o s v i all jävla evighet. Jag är väldigt nöjd med att jag kunde avsluta med remixen på Magnus Ugglas "Sommartid" (tack bre!) – en låt som klubbkidsen i Stockholm väl hörde till leda i somras, men som jag inte tror nådde upp till Umeå.

Nåväl, here goes nothing (inte allt, en del i rätt ordning, en hel del i fel ordning):

Klubb Pingvin, Studion, Umeå, 070407
The Honeydrips "(Lack of) love will tear us apart (The Embassy Way)
LCD Soundsystem "Someone great"
The Knife "Heartbeats (Rex the dog rmx)
Shout Out Louds "Tonight I have to leave it"
Phoenix "Consolation prizes (Remix by L'Aiglon)"
Ladytron "International dateline"
Håkan "Kom igen Lena"
Jenny Wilson "Let my shoes lead me forward"
Envelope "Sister in love"
New Young Pony Club "The get go"
Hot Chip "Colors"
Isolation Years "Daddy I'm a pilgrim now"
Klaxons "Gravitys rainbow (Van She rmx)
Goose "Black gloves"
Block Party "Helicopter (Diplo rmx)
Annie "Chewing Gum (Headman vocal remix)"
The Knife "Silent shout"
Avenue D "Do I look like a slut?"
Björk "Who is it (Vitalic remix)
Olivia Newton John "Lets get physical"
Yeah Yeah Yeahs "Gold Lion (Diplo remix)
Nicholas Mackelberge "So young"
Depeche Mode "Something to do (Black Strobe alternative rmx)
Familjen "Kom säger dom"
The Coral "Dreaming of you"
Cats On Fire "Draw in the reins"
The Cure "In betwwen days"
Comet gain "The Kids at the club"
Suburban Kids "Trumpets and violins"
Säkert "Sanningsdan"
Postal Service "We will become silhouettes"
Franz Ferdinand "Take me out"
Håkan "En midsommarnattsdröm"
The Hidden Cameras "Smells like happiness"
Loveninjas "Keep your love"
The Legends "Call it ours"
Morrissey "First of the gand to die"
Sebastian "Ross ross ross"
Justice "Phantom"
Kavinsky "Wayfarer"
Håkan "Klubbland"
Hot Chip "My piano"
Justice vs Simian "We are your friends (Lee Cabrera's Lower east side rmx)
LCD Soundsystem "North American scum"
Kleerup "With every heartbeat (Meatboys rmx)
Studio "Out there"
Noze "Remember love"
Rappers Delight Club "When we were kids"
Jens Lekman "A sweet summers night on Hammer Hill"
The Smiths "This Charming Man"
Black Strobe "Italian Fireflies"
Vandalism vs Booka Shade "Never say white rooms (Quinn masters bootleg)
Magnus Uggla "Sommartid (rmx)

torsdag 5 april 2007

A thing of beauty and joy forever


På påskafton spelar jag skivor på Klubb Pingvin i Umeå. På scenen står Industri Royal och Tennishero.

På min låtlista finns bland annat Shout out louds nya, Noze och Cat Burglar-Matts remix av Daft Punks "Technologic".

onsdag 4 april 2007

Välkommen hem Fitz


Den utlovade texten om Crackers comebackavsnitt finns här.Programmet sänds annandag påsk på TV4 klockan 21.00. Kjell Häglund, briljant som alltid, har skrivit om serien här. Det var dock innan det nya avsnittet spelades in.

070412: Eftersom dagenstv.com inte har något arkiv så lägger jag nu upp texten här:


En spark mellan benen på Blair och Bush
Robbie Coltrane har de senaste åren gjort sig känd som mysig vaktmästare i ”Harry Potter”-filmerna. Men det är som Edward ”Fitz” Fitzgerald han kommer att gå till tv-historien. ”Cracker” – serien om den självupptagne, cyniske och superintelligente kriminalpsykolgen vid Manchesterpolisen – gick i graven för en sisådär tio år sedan. I slutet på förra året gjorde den comeback i brittisk tv – om än bara för ett avsnitt.

Fitz har tillbringat det senaste decenniet i Australien. Han återvänder hem för att föra sin dotter till altaret. Passande nog sker ett mord som visar sig vara mycket komplicerat. Polisen kontaktar Fitz som givetvis tar tillfället i akt att slippa tillbringa tid med barn och barnbarn för att istället umgås med snutar och skurkar.

”Cracker” har ingenting med mordgåtor att göra. Brottet i sig är sekundärt. Det är givetvis en fröjd att få se Fitz i aktion igen – kedjerökande, whiskysvepande och med briljanta analyser av allt och alla runt omkring honom – men det handlar också om frän samhällskritik. ”Cracker” är en spark mellan benen på Tony Blairs Storbritannien och George Bushs USA. Comebackavsnittet är en lektion i nutidshistoria som tar vägen via Nordirland, Afganistan, Irak och landar i nutidens Manchester. Sätt er i skolbänken på annandag påsk kl 21.00, då TV4 sänder avsnittet.

måndag 2 april 2007

Tre vänner skildrar tre gangsters


Idag blev det klart att Tre vänner köper optionen på att göra film av Jens Lapidus roman "Snabba cash" (som jag skrev om här). Det är inte klart än om det blir en tv-serie eller en film, men rörliga bilder blir det i alla fall.

Att romanen skulle filmatiseras på ett eller annat sätt var det väl aldrig någon tvekan om. Det är en historia som går utmärkt att berätta i rörliga bilder. Att boken blev en succé gjorde det ännu mer troligt. Hur resultatet blir är en helt annan femma. Svensk film är alltid ett högriskprojekt. Allt för ofta går det åt helvete.

Men jag väljer att vara optimist. Jag hoppas till och med på Arn-filmerna, fast jag borde veta bättre. Vad gäller "Snabba cash" så är valet av skådespelare för de tre huvudrollerna extremt viktigt. Realtid.se föreslår "Ola Rapace som torpeden Mrado Slovovic, Dogge Doggelito som ÖsterÅker-rymmaren Jorge Salinas Barrio och Alexander Skarsgård som brat-rookien Johan Westlund." Jens Lapidus säger diplomatiskt "Det låter väl bra. Jag gillar dem." Jag svarar: nej, nja och kanske.

Ola Rapace skulle få trycka i sig några års konsumtion av ryssfemmor för att fylla ut Mrados kostym. Dogge är rappare, inte skådis. Med tanke på att svenska skådespelare är ett högriskprojekt i sig bör man väl inte söka sig ut på ännu tunnare is. Å andra sidan är det kanske just det man ska göra. Steve Van Zandt hade ingen erfarenhet av skådespeleri när han fick rollen som Silvio Dante i Sopranos. Och Dogge var ju med i "Förortsungar" (som jag av förklarliga skäl inte har sett). Alexander Skarsgård är väl den ende av de tre som faktsikt skulle funka. Han skulle nog kunna gestalta JW:s spelade säkerhet – som en katt utklädd till hermelin. Men den kallt beräknande knarklangaren? Eller den sorgsne pojken som söker sin förlorade storasyster? Ja, kanske. Så länge vi slipper dubbade tyskar är projektet en bit på väg.

Jag får fundera lite till och komma med mina egna förslag på skådespelare.