Trevlig helg etc

Pascal i morgon på Hornstull Strand.

Fattig bonddräng

Förmodligen diggade jag den här redan som fyraåring. Emilplattan var en av mina favoritskivor och jag kunde sitta i timmar och lyssna på den med pappas alldeles för stora hörlurar och LP-omslaget i händerna. Men det var först när Christopher Sander spelade in den till sin cd "Hej hå!" förra året som jag lyssnade på den i vuxen ålder. Hans version är ganska långt från Alfreds, men den varma tonen är intakt. Den gör mig väldigt glad, den här låten.

Tomma hyllor i Dexterbutiken

Med tanke på att jag inte betalat en enda krona för något av de Dexteravsnitt jag sett (ja, förutom för bredbandet då, men jag tror inte Com hem kickar upp kosing till Showtime) så ska jag väl inte anmärka på att man försöker slå mynt av vår favoritseriemördare. Men om man nu ska ge Dexter en egen linje husgeråd är väl ett knivset det minsta man kan begära? De har ju inte ens silvertejp eller plastfolie bland accessoarerna.

Tack till Erik för länken.

Unga hjärtan

Om du har möjlighet - inled dagen med Songs for the young at heart. Det är något av det finast man kan höra på internet just nu. Dave Boulter och Stuart Staples från Tindersticks (vilka nyligen släppte ett nytt album) lyssnade efter ljudet av deras barndom och kom fram till att den bland annat lät som när Bonnie "Prince" Billy sjunger "Puff, the magic dragon". Börja morgonen här.

Veckans förebild: G. Joubert

Max von Sydow som G. Joubert i "Tre dagar för Condor". Hundtandsmönstrad rock, hatt, slipover, slips, mustasch och pistol. Så jävla 2010.

Nyårslöfte

Vad ska du göra i år? Börja träna? Sluta röka? Läsa alla delar av På spaning efter den tid som flytt? Janice i San Jose har bestämt sig. Hon ska sjunga varenda Smithslåt innan 2010 är över.

Tjejer med skägg

2010 har börjat bra. Hot Chip, Shout Out Louds, Joel Alme och Pascal har släppt fin musik. Och när La Cienega tar en paus i Tallest man on earth-psykosen lovar jag att han kommer att gå i gång på First Aid Kits album. Eller, lovar och lovar – jag antar att det är så här tjejer med skägg låter i alla fall. Finns även på Spotify.

Handboll hela vägen till helvetet

Om jag såg The XX häromdagen? Såklart inte. Jag var hemma och tittade på handboll. Till och med i något så hopplöst otrendigt som tv-sänd sport kan man göra popkulturella iaktagelser. I kvällens match mellan Polen och Sverige stannade domaren klockan vid 57.04. Sverige låg under med 27-23 och ur högtalarna hördes "Highway to hell". I landskamper hämtar man domarna från ett tredje land för att undvika partiska domslut. Borde man inte ha samma princip vid valet av dj?

Peter LeMarc åker till Mallorca

I Peter LeMarcs bok "100 sånger & sanningen bakom dem" som kom tidigare i år finns många fina historier. Som när LeMarcs dåvarande band Box 81 under sent 70-tal eller tidigt 80-tal får ett gig på Mallorca. Hela sommaren ska de spela på ett av öns hotell. LeMarc var tveksam, men bandkollegan Stefan Livh övertygade med löftet att "Beatles var i Hamburg, Mallorca är vårt Hamburg."

Bandets främsta uppdrag var att se till att gästerna stannade på området och LeMarc tvingades sjunga "Små grodorna" på både svenska och engelska för stupfulla ungdomar som hånglade på plastgräsmattan framför scenen.

"Droppen som fick min bägare att definitivt rinna över var när vi på midsommarafton bussades in till ett diskotek i Palma för att vi skulle spela för svenska charterpensionärer. När jag stod där på scenen och sjöng 'Skära, skära havre' – med Stefan Livh på dragspel och 'Swäwarn' på fiol! – då minns jag att jag tänkte: Det här är fanimej inte Beatles i Hamburg, det här är förnedring, ta mig härifrån!"

Musik för vuxna som fortfarande bryr sig

Jenny konstaterade efter Eldkvarns julkonsert i torsdags att det var trevligt att för en gång skull vara yngst på stället. Sant. Göta Källare var smockfullt av eleganta damer och män i Magnummustascher klädda i polotröja och kavaj.

Eldkvarn var på bra humör och spelningen var strået vassare än förra årets julkonsert på Berns. GK är ju också en bättre konsertlokal.

Roligaste inslaget var nog när Staffan Hellstrand kom upp på scenen och sjöng "Lilla fågel blå" (som visade sig vara mycket, mycket bättre än jag mindes den som). Sångmikrofonerna lade av mitt i låten och under de minuter det tog teknikerna att lösa problemet sjöng publiken refrängen om och om igen. Det var fint.

Skönast var annars ljusteknikern som också spelade trumpet. På vissa låtar sprang han upp på scenen och lämnade ljusbordet till sin kompis. Under några låtar riggade han helt enkelt upp en mikrofon vid ljusbordet och spelade därifrån. Snacka om att hushålla med resurserna.