Lissabonfördraget

Takt & ton – från internet till Europa.

Mormor

Hej då, mormor. Vi ses i himlen.

Espressino håller stilen

Man ska inte ta ut förlusten i förväg. Och man ska inte bli så satans upprörd över saker som egentligen inte spelar någon roll. Dessutom har inte Espressino lagt ned. Jag trodde att de nya ägarna skulle ta ned skylten och göra om stället, men hittills har jag inte märkt av mycket förändring. Det är andra killar bakom disken, men kaffet – även om jag tror att de bytt böna eller blandning – hör fortfarande till det bästa man kan få i Stockholm. Och cannolon är lika söt som för en månad sedan.

Och det där om att hoppas på att något ännu bättre skulle öppna femtio meter nedför gatan: härom veckan öppnade Kaffebar (som tidigare höll till på Bysis där Mellqvist nu ligger) just femtio meter bort från Espressino på St Paulsgatan. Det är ett fint ställe med väldigt trevlig personal. Och de gör en bra blandning av svenskt – västerbottenstoast! – och italienskt. Deras espresso är bra, men jag måste tyvärr beskriva den som lite för traditionell för min smak. Jag kan vara helt ute och cykla nu, men deras kaffe smakar som det jag drack i Neapel – starkt som en snyting skriker det: det här är KAFFE, din mes, vill du ha något runt och krämigt kan du dricka latte – i somras och jag antar att man inte kan bli mycket mer traditionell än så.

Putte Wickmans födelsedagskalas

På väg hem från jobbet tog jag vägen via Katarina kyrkogård. Kring Putte Wickmans grav stod ett sällskap och skålade i champagne. På gräsmattan stod några flaskor och på gravstenen hade de ställt en kartong som de åt något ur. De pratade och skrattade. En kvinna rättade till en blomma vid graven. De skålade och drack.

De var en sex, sju kvinnor och män som måste ha tillhört dem som älskade Putte Wickman oändligt, som det står på stenen. Det var den 10 september 2009 och på dagen 85 år sedan Putte Wickman föddes. Så vill jag också bli firad efter min död.

Mer Taken By Trees

Att gå ut med sig själv är en balansgång. Ensamheten kan klä dig som en sombrero med blinkande julgransbelysning. En annan gång är du osynlige mannen som hänger vid bardisken och betraktar galenskapen runt omkring dig.

Det gäller att ha ett syfte. Om du gått dit för konsertens skull är det ju inga konstigheter – du väntar bara på att bandet ska gå på. Å andra sidan kan det vara den mest naturliga sak i världen att hänga vid en bardisk med en kvällstidning som enda sällskap.

Klas Östergren berättade i en intervju att han fått mycket stoff genom att bara sitta vid en bardisk och lyssna. Han har också sagt att spriten gett honom mer än den tagit. Klok man.

Taken By Trees spelning på släppfesten för "East of Eden" härom onsdagen var hur som helst en fin historia. Av Victoria Bergsmans omvittnade skygghet märktes inte mycket när hon stod på scenen. Mellansnacket var visserligen så lågt att knappt medmusikanterna kan ha hört det, men hon såg ut att trivas. Tillsammans med bland andra El Perro Del Mar framförde Bergsman "Anna", "Watch the waves" och "Tidens gång" och en eller två till från nya skivan. Det lät mycket bra.

Jag vill gärna skriva något mer om "East of Eden", men jag har svårt att fånga tanken. "Tidens gång" får mig i alla fall att tänka på Lill Lindfors "Du är den ende" och något gammalt svenskt. Jag är tveksam till om jämförelsen med Lill håller, men va fan, döm själva. Plattan finns når ni via denna länk (Spotify).

Lycka till, Christer

Kejsarens nya skor

Inte för att den kommer att få mig att köpa en pc eller börja använda internet explorer, men lite rolig är den i alla fall. Och att det skulle dyka upp nåt sånt här var väl inte särskilt oväntat.

Förresten, några tankvärda fakta och åsikter om den tröttsamma striden mellan det onda imperiet och de goda rebellerna finns här i form av en krönika av Lars Berge och här i form av en artikel i The Wired.

Go west

Häromkvällen var vi i Sausalito på andra sidan Golden Gatebron. Vi granskade menyn utanför en restaurang med en förmodligen fantastisk utsikt över San Francisco bay när en kvinna kom fram till oss. What ya lookin for, sa hon och vi sa nåt att äta och hon sa att i så fall borde vi gå över gatan till Angelinos. Fast det berodde ju på vad vi var ute efter. "Well this place looks like it has a nice view over the bay, sa jag på min skolengelska. Are you here on honeymoon, undrade hon. Nej, vi är bröder, svarade jag. Well then, vad ska ni med utsikten till då? Ät på Angelinos och så kan ni kolla på Bayen sen. Allright.

Mötet med damen i Sausalito berättar om två av de många, många saker som gör det här landet till världen bästa. 1: Hon var varken full eller galen, ändå började hon prata med två främmande människor. 2: Hon frågade om vi var på smekmånad som om det inte hade varit konstigare än att vi skulle varit i SF för WWDC. Som man i Sverige kanske skulle ha kunnat drista sig till att fråga en ung kvinna och man utanför en restaurang en sommarkväll. Fast, okej, nummer 2 kanske har mer med San Frandisco att göra än USA.

I dag (måndag) klockan 5 P.M. vigs Phyllis Lyon och Del Martin i San Francisos City Hall. De var först ut även 2004 då stadens borgmästare bestämde att människor av samma kön fick gifta sig. Det beslutet förklarades senare ogiltigt av Kaliforniens högsta domstol med anledning av att borgmästaren hade överskridit sina befogenheter.

Tidigare i våras beslutade dock Kaliforniens högsta domstol att människor av samma kön får gifta sig med varandra. 1948 var samma domstol först med bestämma att det gick emot konstitutionen att inte tillåta män och kvinnor av olika raser att gifta sig med varandra. Det beslutet låg långt före den allmänna opinionen både i landet och i staten. Först 1968 fattade USA:s högsta domstol ett liknande beslut.

I november får kalifornierna rösta om ett tillägg till konstitutionen. Tillägget går ut på att förbjuda äktenskap mellan folk av samma kön. Det är en av många viktiga frågor som kalifornierna och amerikanerna har att ta ställning till i november.

Läs mer om bröllopen på San Francisco Chronicles webb.

Hemlängtan

Ja, snart, jag lovar. Bara lite till. Okej?

The lazy sunbathers

San Gregorio State Beach vid Route 1 några mil söder om San Francisco. Alldeles intill oss kastar två pojkar en amerikansk fotboll mellan sig och en kvinna som kan vara deras mamma ropar till dem: "don't disturb the white people".

California dreamin'

Soundtrack (tack Peter) till en dag på California State Route 1:
Beach Boys "California girls"
Tom Petty "Free Fallin'"
Toto "Africa"
Kenny Loggins "Danger Zone"
Thrills "Big Sur"
Guy Clark "L.A. Freeway"
Olivia Newton John "Take me home, country roads"
Neil Young "Thrasher"
Guns'n'Roses "One in a million"
Journey "Don't stop believin"
Fleetwood Mac "Go your own way"
Albert Hammond "It never rains in southern California"
Roxy Music "More than this"
Electric Light Orchestra "Telephone line"
Boston "More than a feeling"
Neil Young "Out on the weekend"

Lägg till det en blandning av radiostationer som spelade allt från country via Cure till crunk.

...och stora havet

Ocean Beach, San Francisco, CA.

Parkeringsförbud

Hayes street, San Francisco, CA.

Det regnar aldrig i norra Kalifornien

Albert Hammond (tack Peter) hade lika gärna kunnat sjunga om norra Kalifornien.

Reclaim the streets

Folsom street, San Francisco, onsdag 11 juni. Skylten finns i en till synes helt vanlig trottoar. Jag tog det säkra före det osäkra och skyndade på stegen.

Älskade svenska myndigheter

Och för att lätta upp stämningen lite grand efter Justice-videon bjuder Skatteverket på dagens ofrivilliga komik. Näste person som säger något om att det är fånigt med amerikanska företag som måste skydda sig från stämningar genom att skriva orimligt långa och konstiga varningstexter (värm inte din katt i mikrovågsugnen etc) får äta upp sin deklarationsblankett.

Politisk vilde

Katarinavägen, Slussen, fredag 25 april, några minuter i ett. Göran Greider går mot rött.

Lunch

Strömmingskiosken, Slussen, torsdag 24 april strax efter klockan 13.

Kungen av Kungsan

Tisdag 22 april, cirka 22.30. Först middag på Nalen sen körsbärsträden i Kungsträdgården.

Vårtecken

Foto: Peter

Och till det lyssnar vi på Joel Alme. Förresten funkar det lika bra med samma sak som förra året. Cajun Dance Party släpper ju sitt debutalbum snart.

Apropå vårtecken. I början av 2000-talet deltog jag i en panel i P4 Västerbottens program "Frukostklubben". Någon gång i slutet av april eller nåt sånt skulle vi prata om tecken på att våren var på väg. Skådespelerskan Benedicte Stendahl Hansen, som var med i panelen, jobbade extra på dagis på den tiden. Hennes vårtecken var det bästa: Man vet att det är vår när dagisbarnen gräver upp hundbajs ur smältande snöhögar.