En ledarskribent gör ingen författare

Det är som att komma hem till någon man fattat tycke för och upptäcka att vederbörandes skivsamling består av Eva Cassidy-samlingar och diverse MTV-r&b. Nikas Ekdals "I döden dina män" är en stor besvikelse. Inte bara det - det är nog den konstigaste bok jag läst på länge. Särskilt med tanke på författaren.

Här har vi en av landets skarpaste ledarskribenter som säger upp sig från DN och debuterar som romanförfattare med en politisk thriller. Utgångspunkterna idealiska. Förväntingarna orimliga. Men ett sådant smärtsamt magplask hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

"I döden dina män" är Stieg Larsson och Camilla Läckberg som röker crack medan de skriver en svensk Da Vinci-koden. Det är en osannolik konspirationshistoria som sräcker sig från 1600-talet fram till i dag och inbegriper en samling mörkermän som likt James Bondskurkar vill spränga Jorden i bitar av någon...ehh, anledning.

Till Ekdals försvar ska sägas att han inte skriver helt illa - ibland. Och han har gjort sin research. Utläggningarna om Sveriges utveckling och sambanden mellan historia och nutid är nog så intressanta - men det är en annan bok. Ekdal vill alldeles för mycket. Och han tar - bokstavligt talat - i för kung och fosterland. Det bär inte långt. I ärlighetens namn ingenstans. Jag skäms när jag läser "I döden dina män".

Lustigt nog figurerar ett fartyg i berättelsen som heter Ikaros.

Förhoppningsvis brände inte Ekdal allt på "I döden dina män". Jag hoppas att det finns en författare i honom som kan skriva en politisk thriller värdig den Ekdal som med sina signerade söndagsledare både underhållit och inspirerat.

Ers medborgares olycklige recensent

Som min mamma säger det: Man måste inte hålla med Mats Gellerfelt. Eller Lars Linder heller, kan jag tillägga efter att ha läst recensionen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons Ers majestäts olycklige Kurt i dagens DN.

Men när ärkesnobben Gellerfelt kallar en roman man nyss uppskattat för usel och Linder med sedvanlig Mariebergsattityd skäller "bortslarvad skälmroman för 2000-talets underhållningstörstande deckarpublik" börjar man ju undra. Tvivla, liksom: Är mitt öga för litteratur inte skarpare än så?

Nähä, kanske inte.

Å andra sidan: Jag gillar Prison break, The Boys och Ison & Fille också - i herrarna Gellerfelts och Linders ögon säkert skälm och rackarspel alltihop.

Så, Mats och Lars, min enkla mening är att ni har fel. Ers majestäts olycklige Kurt är inte bara en fin titel utan också en väldigt bra roman.

En lustans lakej

Johan Kinde! Inte ens 17 sidor in i sin debutroman "Någon sorts extas" har han hunnit citera Brideshead Revisited, Bryan Ferry och Kraftwerk samt beskrivit hur han och en vän dricker det nya och exklusiva vinet Lambrusco.

Romanen är en ganska fin skildring av ett neonbelyst skymningsland mellan tonår och vuxenhet med obligatorisk kärlekshistoria som går åt helvete. Men det är framförallt tidsandan, klubbnätterna och musiken som gör boken läsvärd.

Vackert förpackad intelligens är det enda jag behöver

Världens snyggaste titel och ett förbannat snyggt omslag. Och den börjar väldigt, väldigt bra:

Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone. Den är lättsmält och otroligt öppenhjärtlig. Den är kanske jättejätteviktig också. Proppad med skvaller och skval.

De följande två-tre sidorna ger mig en föraning av samma känsla som Bret Easton Ellis mästerliga "Lunar park" gav. Det är inte illa.

Sonja Åkesson

Just nu går Eva Beckmans porträtt av Sonja Åkesson i repris på SVT. Men ni har förmodligen bättre saker för er än att se på tv. Men i morgon, när chefen vänder ryggen till, kan ni ta den här vägen till SVT play och titta på en fin film.

Eller så kan ni gå till biblioteket och leta fram Sonja Åkessons dikt "Självbiografi". Det är det bästa som någonsin har skrivits på svenska.

Krogshow med Klasa

Jag och mamma och brorsan var och lyssnade på Klas Östergren när han lanserade "Gangsters". Östergen och hans förläggare höll ett samtal inför ätande publik högst upp i NK. Ungefär som en krogshow fast utan storband och Nanne Grönwall.

Fast det är klart, Ernst Brunner pratade om sin roman om Karl XII samma kväll, så lite Nanne blev det ändå.

När maten var uppäten och samtalen slut såldes och signerades böcker. Jag och brorsan köpte "Gangsters" till farsan och Östergren skrev "Från en gangster till en gentleman". Han gav mamma en komplimang också.

Östergren är en sådan författare som jag gärna skulle hamna bredvid vid en bardisk. Så som folk gör lite då och då i hans romaner. Han verkar vara en skön prick. Å andra sidan skulle jag inte kunna hejda mig från att inleda förhör om vad som hänt på riktigt och hur det gick sen och andra dumheter. Och så skulle det blir pinsamt och ovärdigt och allmänt jobbigt.

Ja, ja. Så är det.

Jag började läsa "Orkanpartyt" häromdagen. Det är ingen "Gentlemen", men den verkar ganska bra. Jag gillar efter katastrofen-scenariot. Och den lågmälda tonen.

EXTRA: Jan Guillou har lämnat medeltiden

Plats: Rival, Mariatorget, Stockholm
Händelse: TV4 Screenings hösten 2007
Spelare: Andreas Rosander (AR) och Jan Guillou (JG)

AR driver omkring på jakt efter Loa Falkman för att göra en kort intervju med anledning av hans medverkan i TV4:s nya sitcom "Ett gott parti". I vimlet får AR syn på JG som står med en tallrik bjudlunch i handen. AR överlägger med sig själv i några sekunder och stegar sedan fram mot JG och sträcker fram handen.

AR: Hej, Andreas Rosander, TT Spektra.
JG: Jan Guillou.

AR och JG skakar hand.

AR: Jo, jag ville bara säga att jag uppskattade dina böcker om Arn väldigt mycket. Jag satt timmar i sträck och läste dem och glömde bort att äta middag.

Märk väl att AR menar det han säger.

JG: (Leende) Tack så mycket.
AR: Blir det några fler böcker?
JG: Du menar om medeltiden?
AR: Ja.
JG: Nej, du. Jag ägnade tio år åt medeltiden och nu har jag lämnat den.
AR: Okej. Vad synd. Jag hade hoppats på en fortsättning.

JG säger ingenting. Tar en bit kyckling med gaffeln.

AR: Eh...ja, tack så mycket då. Hej då!
JG: Hej då.

Ridå.

Upp till kamp för Marcimains framtid

Upp till kamp verkar kunna bli en riktigt bra miniserie. Vi är ju inte bortskämda med svenskspråkiga sådana. Mikael Marcimain - som låg bakom den enastående Lasermannen - spås av Johan Croneman (som förresten skrev en lysande rolig krönika om tv-bloggare och Sopranos häromdagen) bli en av landets mest framstående filmregissörer. Så blir det säkert, den stora dukens lockelser är oemotståndliga och Marcimain kommer mer all säkerhet göra en mycket välkommen insats för svensk film. Men jag hoppas att Marcimain stannar inom tv. Till skillnad från film finns där möjligheten att gå på djupet, utveckla och inveckla på ett sätt som är omöjligt på film.

Det jag verkligen hoppas på är att Marcimain gör en sisådär 20 timmar tv-serie av Klas Östergrens "Gentlemen" och uppföljaren "Gangsters". Jag tror att han, om någon, skulle vara mäktig den uppgiften. Att han på ett mästerligt sätt kan teckna olika tidsepoker har han redan visat i Lasermannen och nu Upp till kamp. Östergren själv skulle kunna skriva manus - han har ju skrivit både för film och tv förut. Jag är beredd att betala dubbel licensavgift om SVT satsar på det projektet.

Hej då Schulmania

Här blandar vi högt och lågt. Igår ett adjö till Tony Wilson och idag ett farväl till Schulmania. Men att Calle Schulman slutade blogga var trots allt söndagens kulturhändelse. Schulmania har varit sommarens roligaste läsning. Till skillnad från de två andra Schulmännen - Alex och Katrin - har Calle varit konsekvent i odlandet av sin bloggpersonlighet. Som det är väldigt svårt att ta helt på allvar, men också omöjligt att avfärda som bara ett skämt. Schulmania är en sån typ som är fascinerande och underhållande i text, men kanske inte den man vill ha som vän.

Slutat blogga, förresten. Jag har svårt att tro att han inte väldigt snart dyker upp på en annan blogspot-adress. Att han kommer synas och föra ett jävla oväsen är i alla fall helt klart. Han skulle förmodligen upphöra att existera utan uppmärksamheten.

Och fatta det här: enligt Bloggportalen har Schulmania 116 162 besökare. Det är en jävla massa klick. Det sista inlägget på bloggen hade senaste jag kollade 647 kommentarer. Snubben kan det där med marknadsföring.

Tre vänner skildrar tre gangsters

Idag blev det klart att Tre vänner köper optionen på att göra film av Jens Lapidus roman "Snabba cash" (som jag skrev om här). Det är inte klart än om det blir en tv-serie eller en film, men rörliga bilder blir det i alla fall.

Att romanen skulle filmatiseras på ett eller annat sätt var det väl aldrig någon tvekan om. Det är en historia som går utmärkt att berätta i rörliga bilder. Att boken blev en succé gjorde det ännu mer troligt. Hur resultatet blir är en helt annan femma. Svensk film är alltid ett högriskprojekt. Allt för ofta går det åt helvete.

Men jag väljer att vara optimist. Jag hoppas till och med på Arn-filmerna, fast jag borde veta bättre. Vad gäller "Snabba cash" så är valet av skådespelare för de tre huvudrollerna extremt viktigt. Realtid.se föreslår "Ola Rapace som torpeden Mrado Slovovic, Dogge Doggelito som ÖsterÅker-rymmaren Jorge Salinas Barrio och Alexander Skarsgård som brat-rookien Johan Westlund." Jens Lapidus säger diplomatiskt "Det låter väl bra. Jag gillar dem." Jag svarar: nej, nja och kanske.

Ola Rapace skulle få trycka i sig några års konsumtion av ryssfemmor för att fylla ut Mrados kostym. Dogge är rappare, inte skådis. Med tanke på att svenska skådespelare är ett högriskprojekt i sig bör man väl inte söka sig ut på ännu tunnare is. Å andra sidan är det kanske just det man ska göra. Steve Van Zandt hade ingen erfarenhet av skådespeleri när han fick rollen som Silvio Dante i Sopranos. Och Dogge var ju med i "Förortsungar" (som jag av förklarliga skäl inte har sett). Alexander Skarsgård är väl den ende av de tre som faktsikt skulle funka. Han skulle nog kunna gestalta JW:s spelade säkerhet – som en katt utklädd till hermelin. Men den kallt beräknande knarklangaren? Eller den sorgsne pojken som söker sin förlorade storasyster? Ja, kanske. Så länge vi slipper dubbade tyskar är projektet en bit på väg.

Jag får fundera lite till och komma med mina egna förslag på skådespelare.

Nuthin' but a g thang

Jens Lapidus "Snabba cash" är en pageturner i klass med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Jävlar vad undan det går. Rappt, korthugget och hårdkokt. Men med en mänsklig kärna. Framförallt är det trovärdigt. Mina insikter i Stockholms undre värld är minst sagt begränsade, men jag får intycket av att Jens Lapidus har gjort sin research. Fiktionen funkar i alla fall. Jag tror på det "Snabba cash" vill berätta.

Det är också tacksamt att i en svensk deckar/thriller få slippa medelålders, manliga, smått deprimerade snutar som dricker rödvin och lyssnar på opera.

Apropå hårdkokt. George P Pelecanos kriminalromaner brukar hyllas i svensk press. Företrädevis av skribenter som har ett populärkulturellt intresse. Musikreferenserna i Pelecanos böcker brukar lyftas fram. När jag och Gunilla åkte till Washington DC i somras – där Pelecanos böcker utspelar sig – tänkte jag att det kunde vara kul att läsa något av honom. Det blev "Ett djävulskt pris". När jag efter ett trettiotalsidor kom fram till passage där författaren beskriver en ruffig restaurang i en upprustad och lyxig del av staden som ett "födelsemärke på en vacker kvinnas rumpa" visste jag inte om jag skulle vika mig dubbel av skratt eller bara lägga ifrån mig boken. Det blev det senare.

I alla fall. Jens Lapidus "Snabba cash". Finns på pocket. Läs den.