skip to main |
skip to sidebar
Det är en egen känsla. Klockan är halv sju på morgonen, det är klart och kyligt när du stapplar ut från efterfesten och alla bekymmer kan skjutas på framtiden. Ingenting betyder någonting eftersom det enda som spelar någon roll är att ta sig hem till sängen. Två kvarter bort hör jag fortfarande beatet till "Juicy" och de sista kvardröjande gästerna som tappert sjunger med i låten. Det blev en fin natt i Umeå.
De första timmarna var som de brukar vara: en uppförsbacke. Få gäster varav de flesta verkade ha gått fel. Jag fick flera önskemål om "normal musik" och – vilket jag inte hört på länge, och som antyder något om hennes ålder – att jag skulle sluta spela "estet-musik". (För er äldre läsare vill jag förklara att hon med estet menar de som läser estetiska programmet på gymnasiet – de där kufarna i svarta kläder som hade en tummad pocketbok nedstucken i kavajfickan alternativt ett gitarrfodral på axeln och som hängde i rökrutan hela rasterna).
Men sen tog det fart. Det var trevligt att se några kända ansikten: bla ljudtekniker-Daniel, Anders J, Teres och gänget, Micke Data, Patricia, justanotherfashionkid, Filip, Emma-Lina, Frida och Lasse mfl. Brorsan kom också förbi. Det blev inte fullt – påsk i kombination med att Brutalex och Mamma Erik (ta hem hans utmärkta mixtape här) körde sin klubb Midnight Ramble på Plaza slukade en del folk. Midnight Ramble hade inte heller utsålt och senare under natten träffade jag en snubbe som spelat på Scharinska – de hade haft så lite folk att de stängde.
Klubb Pingvin hade bokat två liveband: Industi Royal och Tennishero. De förstnämnda var... tja, vi säger så här: 
inte min läskeblask. Sångaren var visserligen ganska rolig när han mumlande kallade publiken för "era jävla moderater". Men sen fortsatte regeringsbashingen med rader som "den här låten är till Fredrik Reinfeldt och hans jävla fittmoderater" eller nåt sånt, vilket är ungefär lika ointressant som alla de amerikanska band som fortfarande tvingas snacka skit om Bush så fort de intervjuas av svenska kulturbilagor. Kanske är det sådana saker man måste säga om man är ett punkrockband som spelar i Umeå. Men, om vi sätter politiska uppfattningar åt sidan för en kort stund, vore det inte ganska intressant, ur en rent estetisk synvinkel, om de istället hade dissat Lars Ohly? Eller hyllat Centern? ("Tack som fan Maud Olofsson för att du gett oss billig städhjälp. Let's rock!") Överraskningar är alltid välkomna. Skinheads i nagellack, som Morrissey brukade prata om.
Fotografen Sofie Granberg lyckades i alla fall få bandet att
se riktigt snygga ut. Ur en kameras synvinkel är ett rockband alltid att föredra framför laptoptechno. Men aldrig ur en klubbkids. Tennishero gjorde kvällen. Deras 45 minuter på scenen var både imponerande och inspirerande. Det hela liknande mer ett avancerat dj-set än en livespelning – samplingar av Beach Boys och 80-talshits blandades med Tennisheros egna remixer av bland andra Refused. De spelade dessutom Chemical Brothers "Block rockin beats" – en låt som jag det senaste året eller så funderat på att börja spela igen, men då har jag alltid fegat ur och tänkt att tiden inte är mogen för det. Men Tennishero visar vägen. Vi pratade om saken senare under natten och över kaffe dagen efter. Jens och Alex i Tennishero tror på en comeback för big beat. Som Alex uttryckte det: "Det har ju varit så mycket minimal på sista tiden, så jag tänkte att det kunde vara dags för lite maximal". Och, ja, varför inte? Det är kanske dags att gräva fram de där tidiga Fatboy Slim-tolvorna ur förrådet. Får testa det nästa gång.
Tennishero har en massa andra saker för sig: de presenterade bland annat en mycket rolig idé som kretsade kring en jordglob. Om allt går väl kommer ni att få se vad i en designaffär inom en inte alltför avlägsen framtid. Det går också att hålla koll på tennishero.se
Vad har vi lärt oss av en natt på Orange? Tja, att Broder Daniel fortfarande regerar indie-Sverige. Visserligen var det för få gäster natten mot lördag för att erbjuda ett statistiskt säkert resultat, men BD var i alla fall det mest frekventa önskemålet. Näst mest önskat var The Smiths. Nähä, allvarlit? Jo, så var det.
De första timmarna var en seg uppförsbacke. Men de ungdomar som tagit sig dit verkade ha trevligt. Det lossnade först framåt ettiden. Det blev inte på långa vägar lika mycket folk som på Popsala, men det blev dans i alla fall.
När jag la på "Rende-vouz i Rio" med Lustans Lakejer hoppade Gustav Gelin upp på en fåtölj bredvid bardisken, vevade med armarna i luften och såg väldigt, väldigt glad ut. Resten av besökarna, särskilt de på dansgolvet, såg sig lite osäket omkring med en blick som sa: "eeh...vad fan är det här?".Janne Kask (Brainpool, ni vet) dansade med två tjejer. Han var lite missnöjd med indien och frågade om jag kunde spela Pet Shop Boys eller Hot Chip. Vilket jag mer än gärna gjorde. Det blev "Suburbia" och "Over and over".
När klockan var tio i tre spelade jag Magnus Ugglas "Mälarö kyrka". Fyra personer kvar på dansgolvet varav två killar skriker rakt ut vid de första tonerna och sedan sjunger med i hela låten. Imponerande. De ville höra "Bizarre love triangle" som blev kvällens sista låt.
På hela taget blev det en ganska lyckad kväll. Det var inte samma kick som Popsala, men, va fan, hur många spelningar är det?
Jag somnade med tv:n på. Vaknade till ett avsnitt av Simpsons (det när Homer åker på rock'n'roll-camp med Mick Jagger m fl). Åt en ganska trist hotellfrukost, drev omkring på stan som är väldigt vacker, kollade in slottet och försökte förstå mig på de märkliga informationsskyltar de satt upp där – det kan vara en idé att fler än historiker specialiserade på 1500-talets försvarsteknik ska begripa dem. Nere vid domkyrkan hade en demonstration samlats. Röda fanor, svarta kläder. De skrek "USA ut ur Irak" och "Israel ut ur Palestina" om vartannat. Fick mig att tänka på Umeå.
Drack kaffe på ett fik som heter Hugo. Sjukt stressad snubbe bakom disken.Jag: Vad är det i den där kakan?Han: Banan. Du kan ju ta en croissant med prästost och marmelad. (Han har inte sagt halva meningen innan han börjar göra i ordning croissanten.)
Jag: Eeh, ok.Men den var god. Croissanten, alltså.
Som om det inte var nog med nattens Jag mötte Lassie. När jag står utanför hotellet och väntar på en taxi som ska ta mig till tågstationen stannar en bil utanför entrén. Ut kliver två biffar med sådana där Secret service-snäckor i öronen och jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Jag är sedan två veckor tillbaka tv-kommentator (eller vad man nu ska kalla det) i P4 Värmlands program "Honung". Lyssna på dagens inslag här. Det första inslaget – som sändes fredag 16 februari – finns i "Honungs" arkiv. Klicka på Lyssna igen och välj sändningen mellan 10.30-11.00 och spola fram ca 10 minuter om ni kan få nog av att höra mig skrävla om mitt arbete och vad jag tycker om tv-utbudet.
och tankarna på att lägga skivorna på hyllan kommer smygande så går det att gömma sig i båset. Särskilt om man inte ordnar sin egen klubb. Det är värre i de situationer då man är inhyrd för ett gig där man kanske inte kommer helt överens med musiken. Men när man får spela sin grej på ett skönt ställe med trevlig personal som på Scharinska så är det ändå okej.
sade återigen hur en bra fest ser ut. Rummet där baren ligger blev ett enda dansgolv och Fredrik och Linda klättrade upp på bardisken och dansade med tomtebloss i händerna. Det var en sight for sore eyes. Den sista timmen-45 minutrarna kändes som en riktigt bra hemmafest där man ger blanka fan i vad grannarna ska säga när man stöter på dem i trappen dagen efter. Det blev till och med en inklapp för extranummer. Jag tittade frågande på vakten som kommit i barrummet för att schasa ut gästerna. Han tvekade någon sekund och nickade sedan: "Kör en till". Jag la på "First class riot" och kvällen kändes ändå ganska lyckad.
inte min läskeblask. Sångaren var visserligen ganska rolig när han mumlande kallade publiken för "era jävla moderater". Men sen fortsatte regeringsbashingen med rader som "den här låten är till Fredrik Reinfeldt och hans jävla fittmoderater" eller nåt sånt, vilket är ungefär lika ointressant som alla de amerikanska band som fortfarande tvingas snacka skit om Bush så fort de intervjuas av svenska kulturbilagor. Kanske är det sådana saker man måste säga om man är ett punkrockband som spelar i Umeå. Men, om vi sätter politiska uppfattningar åt sidan för en kort stund, vore det inte ganska intressant, ur en rent estetisk synvinkel, om de istället hade dissat Lars Ohly? Eller hyllat Centern? ("Tack som fan Maud Olofsson för att du gett oss billig städhjälp. Let's rock!") Överraskningar är alltid välkomna. Skinheads i nagellack, som Morrissey brukade prata om. 
se riktigt snygga ut. Ur en kameras synvinkel är ett rockband alltid att föredra framför laptoptechno. Men aldrig ur en klubbkids. Tennishero gjorde kvällen. Deras 45 minuter på scenen var både imponerande och inspirerande. Det hela liknande mer ett avancerat dj-set än en livespelning – samplingar av Beach Boys och 80-talshits blandades med Tennisheros egna remixer av bland andra Refused. De spelade dessutom Chemical Brothers "Block rockin beats" – en låt som jag det senaste året eller så funderat på att börja spela igen, men då har jag alltid fegat ur och tänkt att tiden inte är mogen för det. Men Tennishero visar vägen. Vi pratade om saken senare under natten och över kaffe dagen efter. Jens och Alex i Tennishero tror på en comeback för big beat. Som Alex uttryckte det: "Det har ju varit så mycket minimal på sista tiden, så jag tänkte att det kunde vara dags för lite maximal". Och, ja, varför inte? Det är kanske dags att gräva fram de där tidiga Fatboy Slim-tolvorna ur förrådet. Får testa det nästa gång.
