Bokslut

Apropå det bland andra Sundbaum håller på med...

För några veckor sedan ägnade jag några nätter åt att slita med en lista över 00-talets bästa album. Västerbottens Folkblad, där jag en gång arbetade som bland annat nöjesjournalist, vill ha med min lista i sitt bokslut över det senaste decenniet. Det är inget jag är stolt över. Eller, jag är ju givetvis smickrad och glad över att Niclas på VF anser att min lista är värd att ha med i beräkningarna. Det är snarare det där med att slita över listan som egentligen inte är något man bör skylta med. Det får en att verka lite för mycket som en av Nick Hornbys skivaffärskompisar i High Fidelity. Även om jag älskar rocken nästan lika mycket som jag älskar min fru är det inte riktigt de killarna man vill hänga i samma gäng som.

Listan fick mig i alla fall att tänka på James Figurine "555666888333" som det var länge sedan jag lyssnade på. Den är med på det fina albumet "Mistake Mistake Mistake" som även innehåller den vackra och sympatiska låten "Apologies". I "555666888333" sjunger Figurine väldigt fint och roligt om att kommunicera med sin käresta via mobiltelefonen för att sedan "I turned off my phone, you did the same / and we fought face to face like it was the nineties again"
Skivan finns på Spotify.

VF har börjat publicera sin sammanställning av listorna här (tre av mina 20 i topp har hittills tagit sig in på listan: BD, Veronica Maggio och Sigur Rós – jo, kanske borde det ha varit "Takk..." som kom med på listan istället för "Hvarf-Heim", menvafan, det kändes som den när jag gjorde listan.)

På folkbladet.nu kan ni också läsa den märkligt fascinerande Underbara Clara-bloggen.

Apropå skivaffärskompisar. Nästa lördag är det skivmässa i Solnahallen. Nån som ska hänga med? Ingen? Säkert?

Ers medborgares olycklige recensent

Som min mamma säger det: Man måste inte hålla med Mats Gellerfelt. Eller Lars Linder heller, kan jag tillägga efter att ha läst recensionen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons Ers majestäts olycklige Kurt i dagens DN.

Men när ärkesnobben Gellerfelt kallar en roman man nyss uppskattat för usel och Linder med sedvanlig Mariebergsattityd skäller "bortslarvad skälmroman för 2000-talets underhållningstörstande deckarpublik" börjar man ju undra. Tvivla, liksom: Är mitt öga för litteratur inte skarpare än så?

Nähä, kanske inte.

Å andra sidan: Jag gillar Prison break, The Boys och Ison & Fille också - i herrarna Gellerfelts och Linders ögon säkert skälm och rackarspel alltihop.

Så, Mats och Lars, min enkla mening är att ni har fel. Ers majestäts olycklige Kurt är inte bara en fin titel utan också en väldigt bra roman.

Att vara med är inte alltid att hålla med

Det är inte bara Strage som ryser av obehag inför SVT:s Psalmtoppen med premiär i morgon (lördag 19/4). Även inbjudna artister deltar med viss tveksamhet. I alla fall Freddie Wadling. Han ska vara med i det andra avsnittet som sänds nästa lördag. Med anledning av det intervjuade jag honom häromveckan.

Vad har du för relation till psalmer?
- När man var liten var man tvungen att lära sig psalmer och sådana saker utantill. Det var inte så jättesnälla lärare om man säger så. Egentligen är det med vissa förebud jag ger mig på det här. Jag gillar inte att sjunga psalmer egentligen. Det är inte min grej.
Hur kommer det sig att du gick med på det ändå?
- Det var min bokare som bokade in mig så det var inte mycket att tjata om (skratt). Jag behöver ju pengarna också. Jag är inte så rik.
Vad tror du Freddie Wadling i Liket Lever (Wadlings punkband under sent 1970-tal) skulle säga om Freddie Wadling som sjunger psalmer i tv?
- Det är ju förskräckligt egentligen. Det är en negation på något sätt. Jag skulle inte gillat det, om man säger så. Jag är inte så förtjust i det nu heller om jag ska vara ärlig. Men när man gör något måste man ändå göra det med en viss känsla. Det finns alltid något i låten som man kan ta fast på.
Om jag tolkar dig rätt så brukar du inte besöka kyrkan och sjunga?
- Nej.

Alla som inte dansar är rättshaverister

Anständighetens sista väktare är en 32-årig man i Karlstad. Mediebevakaren Takt & ton kan även meddela att besökarantalet till Sundsvalls badhus kommer att skjuta i höjden. En stor del av de nya besökarna förväntas vara pojkar i 12-16-årsåldern. Nu väntar vi bara på 32-åringens reaktion.

Stora ord

Jag avundas inte Anders Nunstedt när han måste sätta betyg och kommentera varenda jävla låt under Kents konsert. Jag har full förståelse för att det inte är lätt. Men vad fan betyder "Episkt hård hitdisco"?

Pyjamasparty?

UNT fredag har snackat med Cat Burglar inför fredagkvällens spelning på Popsala.

Näthat

Bengt Ohlssons krönikor i DN på stan brukar vara underhållande läsning. Dagens spalt är lika välskriven som vanligt, men ämnesvalet är lite trist. Benke ger sig på internet i allmänhet och wikipedia och bloggosfären i synnerhet. Krönikan är trist på ett typiskt kvällstidningsmanér: vi skriver om sådant som folk redan vet och redan tycker men vi formulerar det lite bättre. Krönikan känns som ett resultat av idétorka. En standardtext att dra fram ur rockärmen när skrivkrampen tar över.

Men. Bortsett från krönikans unkna tendens så finns där en snygg liknelse vad gäller bloggar:

I Martin Scorceses "King of comedy" har Rupert Pupkin byggt en pratshowstudio i sin källare, med dockor som gäster och sidekicks och en fondtapet bestående av skrattande ansikten. I bloggarna sitter Ruperts ättlingar i miljontal och Leker Tidning eller Leker Bok, och de gör det gravallvarligt och självtillräckligt och har kopplat upp sig till andra Rupertar och ägnar dagarna åt att bekräfta varandra och idissla sina trivialiteter till en allt vattnigare välling.

Det är ju en dyster bild Bengt Ohlsson ger av bloggosfären. Formulerad von oben i DN-skrapan dessutom. Men ändå en liknelse som både är smart och stämmer väl överens med det många av oss sysslar med på nätet.

Å andra sidan. "Leker tidning" och "idissla trivialiteter" är lite väl tunga stenar att kasta i ett glashus som DN på stan. Särskilt med tanke på att Bengt Ohlsson aktuella spalt är ett utmärkt bevis på att det går att göra det i klassiskt pappersformat.

Mitt Gullbergs kaj paradis

Göteborg drömmer. Vackra drömmar som låter väldig, väldigt bra. Göteborgsfunken, goa gubbar och Avenyyyyyyyn är knappt ett minne blott. I dagens SvD har Jenny Damberg skrivit en fin artikel om den modernaste av popmusik. Det handlar om TTA, Studio, Embassy, Air France och den för mig nya och upplyftande bekantskapen Boat club. I papperstidningen finns också flera väldigt fina foton (bl a det av Boat Club som pryder detta inlägg) tagna av Karin Malmhav.

Två nyanser av blått

Ha! Paul Heaton hade rätt. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet behandlade samma ämne – det statliga spelmonopolet – i tisdagens ledare. Det är väl inte helt ovanligt att det händer, och jag håller nog med dem om att monopolet nyttjas på ett tveksamt sätt, men det fick mig i alla fall att sjunga The Housemartins "Freedom" tyst för mig själv när jag gick till jobbet:

From the front page news to the interviews
it's sink the reds and lift the blues
They pretend they're differing points of view
but it's only different shades of blue