California dreamin, del 2

Några månader före sin död i mars 2001 spelade John Phillips in en cover av sin egen Mamas & The Papaslåt "California dreamin'". Det är en fullständigt makalös version. En raspig röst märkt av ett hårt liv tillsammans med "En röst i natten"-saxofonen och de spanska körerna gör en av världens bästa låtar ännu bättre.

Och, äras den som äras bör: jag blev tipsad om låten i Quetzala Blancos spalt i Expressen fredag.

Förresten, John Phillips soloalum "John, The Wolf King of LA" från 1969 släpptes nyligen på nytt. Där finns bland annat den här.

En ledarskribent gör ingen författare

Det är som att komma hem till någon man fattat tycke för och upptäcka att vederbörandes skivsamling består av Eva Cassidy-samlingar och diverse MTV-r&b. Nikas Ekdals "I döden dina män" är en stor besvikelse. Inte bara det - det är nog den konstigaste bok jag läst på länge. Särskilt med tanke på författaren.

Här har vi en av landets skarpaste ledarskribenter som säger upp sig från DN och debuterar som romanförfattare med en politisk thriller. Utgångspunkterna idealiska. Förväntingarna orimliga. Men ett sådant smärtsamt magplask hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

"I döden dina män" är Stieg Larsson och Camilla Läckberg som röker crack medan de skriver en svensk Da Vinci-koden. Det är en osannolik konspirationshistoria som sräcker sig från 1600-talet fram till i dag och inbegriper en samling mörkermän som likt James Bondskurkar vill spränga Jorden i bitar av någon...ehh, anledning.

Till Ekdals försvar ska sägas att han inte skriver helt illa - ibland. Och han har gjort sin research. Utläggningarna om Sveriges utveckling och sambanden mellan historia och nutid är nog så intressanta - men det är en annan bok. Ekdal vill alldeles för mycket. Och han tar - bokstavligt talat - i för kung och fosterland. Det bär inte långt. I ärlighetens namn ingenstans. Jag skäms när jag läser "I döden dina män".

Lustigt nog figurerar ett fartyg i berättelsen som heter Ikaros.

Förhoppningsvis brände inte Ekdal allt på "I döden dina män". Jag hoppas att det finns en författare i honom som kan skriva en politisk thriller värdig den Ekdal som med sina signerade söndagsledare både underhållit och inspirerat.

Någonstans ovanför regnbågen

Oj. Ja, jävlar. Är det här den vackraste låten ni hört? Ja. Och någonstans ovanför regnbågen, samtidigt som ni klickar på play, ler Israel Kamakawiwo'ole, plockar upp ukulelen och börjar sjunga "oooooooo, somewhere over the rainbow..."

Kejsarens nya skor

Inte för att den kommer att få mig att köpa en pc eller börja använda internet explorer, men lite rolig är den i alla fall. Och att det skulle dyka upp nåt sånt här var väl inte särskilt oväntat.

Förresten, några tankvärda fakta och åsikter om den tröttsamma striden mellan det onda imperiet och de goda rebellerna finns här i form av en krönika av Lars Berge och här i form av en artikel i The Wired.

Ers medborgares olycklige recensent

Som min mamma säger det: Man måste inte hålla med Mats Gellerfelt. Eller Lars Linder heller, kan jag tillägga efter att ha läst recensionen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons Ers majestäts olycklige Kurt i dagens DN.

Men när ärkesnobben Gellerfelt kallar en roman man nyss uppskattat för usel och Linder med sedvanlig Mariebergsattityd skäller "bortslarvad skälmroman för 2000-talets underhållningstörstande deckarpublik" börjar man ju undra. Tvivla, liksom: Är mitt öga för litteratur inte skarpare än så?

Nähä, kanske inte.

Å andra sidan: Jag gillar Prison break, The Boys och Ison & Fille också - i herrarna Gellerfelts och Linders ögon säkert skälm och rackarspel alltihop.

Så, Mats och Lars, min enkla mening är att ni har fel. Ers majestäts olycklige Kurt är inte bara en fin titel utan också en väldigt bra roman.

Allvarligt talat, vad är en Wonderwall?

I "Writing to reach you" sjunger gruppen Travis "The radio is playing all the usual / and what's a wonderwall anyway?". Resten av historien hittar ni här och här. Och, ja, i videon ovan.

Go west

Häromkvällen var vi i Sausalito på andra sidan Golden Gatebron. Vi granskade menyn utanför en restaurang med en förmodligen fantastisk utsikt över San Francisco bay när en kvinna kom fram till oss. What ya lookin for, sa hon och vi sa nåt att äta och hon sa att i så fall borde vi gå över gatan till Angelinos. Fast det berodde ju på vad vi var ute efter. "Well this place looks like it has a nice view over the bay, sa jag på min skolengelska. Are you here on honeymoon, undrade hon. Nej, vi är bröder, svarade jag. Well then, vad ska ni med utsikten till då? Ät på Angelinos och så kan ni kolla på Bayen sen. Allright.

Mötet med damen i Sausalito berättar om två av de många, många saker som gör det här landet till världen bästa. 1: Hon var varken full eller galen, ändå började hon prata med två främmande människor. 2: Hon frågade om vi var på smekmånad som om det inte hade varit konstigare än att vi skulle varit i SF för WWDC. Som man i Sverige kanske skulle ha kunnat drista sig till att fråga en ung kvinna och man utanför en restaurang en sommarkväll. Fast, okej, nummer 2 kanske har mer med San Frandisco att göra än USA.

I dag (måndag) klockan 5 P.M. vigs Phyllis Lyon och Del Martin i San Francisos City Hall. De var först ut även 2004 då stadens borgmästare bestämde att människor av samma kön fick gifta sig. Det beslutet förklarades senare ogiltigt av Kaliforniens högsta domstol med anledning av att borgmästaren hade överskridit sina befogenheter.

Tidigare i våras beslutade dock Kaliforniens högsta domstol att människor av samma kön får gifta sig med varandra. 1948 var samma domstol först med bestämma att det gick emot konstitutionen att inte tillåta män och kvinnor av olika raser att gifta sig med varandra. Det beslutet låg långt före den allmänna opinionen både i landet och i staten. Först 1968 fattade USA:s högsta domstol ett liknande beslut.

I november får kalifornierna rösta om ett tillägg till konstitutionen. Tillägget går ut på att förbjuda äktenskap mellan folk av samma kön. Det är en av många viktiga frågor som kalifornierna och amerikanerna har att ta ställning till i november.

Läs mer om bröllopen på San Francisco Chronicles webb.

Hemlängtan

Ja, snart, jag lovar. Bara lite till. Okej?

The lazy sunbathers

San Gregorio State Beach vid Route 1 några mil söder om San Francisco. Alldeles intill oss kastar två pojkar en amerikansk fotboll mellan sig och en kvinna som kan vara deras mamma ropar till dem: "don't disturb the white people".

California dreamin'

Soundtrack (tack Peter) till en dag på California State Route 1:
Beach Boys "California girls"
Tom Petty "Free Fallin'"
Toto "Africa"
Kenny Loggins "Danger Zone"
Thrills "Big Sur"
Guy Clark "L.A. Freeway"
Olivia Newton John "Take me home, country roads"
Neil Young "Thrasher"
Guns'n'Roses "One in a million"
Journey "Don't stop believin"
Fleetwood Mac "Go your own way"
Albert Hammond "It never rains in southern California"
Roxy Music "More than this"
Electric Light Orchestra "Telephone line"
Boston "More than a feeling"
Neil Young "Out on the weekend"

Lägg till det en blandning av radiostationer som spelade allt från country via Cure till crunk.

...och stora havet

Ocean Beach, San Francisco, CA.

Parkeringsförbud

Hayes street, San Francisco, CA.

Det regnar aldrig i norra Kalifornien

Albert Hammond (tack Peter) hade lika gärna kunnat sjunga om norra Kalifornien.

Reclaim the streets

Folsom street, San Francisco, onsdag 11 juni. Skylten finns i en till synes helt vanlig trottoar. Jag tog det säkra före det osäkra och skyndade på stegen.

Spring spring spring!

Asså, Afasi & Filthys "Benen på ryggen" är så satans jävla bra! Jag har lyssnat på den om och om igen hela veckan och jag har inget smartare att säga om den än att den är så, så bra och att den gör mig väldigt, väldigt glad. Mer än så kan man inte begära.

The National Front Disco

Södra teatern 22 maj 2008. Morrisseys 49:e födelsedags firas. Allsång och kärlek. Tack till Calle, Henrik, Tom och Jesper som arrangerade kalaset för 11:e året i rad. Nästa år blir det stort 50-årsfirande. Vilka är med och samlar pengar till en staty?