Minnen av 2007, del 3: Den största, ädlaste konsten

Det är svårt att släppa det här med Järn-Hans debattartikel. Det var en av 2007 års märkligaste tidningshändelser. Jag var inte ensam i att reagera. Jonas Thente skrev några notiser i DN Kultur som var minst lika obehagliga som Järn-Hans text i Expressen. Som observatör kändes det som att stå mellan en obeveklig ateist och en bokstavstroende kristen.

För min del har litteratur, musik och all form av konst alltid handlat om eskapism. Desto skönare paus från sakernas tillstånd, desto större konst. Att ständigt vilja fly verkligheten är visserligen ett tecken på att allt inte står rätt till. Men att aldrig vilja göra det är minst lika sjukt.

I Michael Chabons underbara roman "Kavalier och Clays fantastiska äventyr" hittade jag några rader som säger mer om min relation till fiktion än tusen av Jonas Thentes bokrecensioner.

Storyn kretsar kring Kavalier och Clay, två kusiner som i det sena 1930-talets och tidiga 1940-talets New York skapar seriefiguren Befriaren. Citatet är hämtat ur slutet av romanen då Kavalier ägnat flera år åt en serie om en golem. Dessutom ska den amerikanska senaten hålla förhör om serietidningars skadliga inverkan.

För honom var formandet av en Golem en hoppfullhetens trotsiga gest i en desperat stund. Det var ett uttryck för en längtan efter att några magiska ord och en konstfärdig hand skulle kunna åstadkomma något – ett enda fattigt, stumt, mäktigt något – som var förskonat från de förkrossande inskränkningar, från alt ont, all grymhet, alla oundvikliga misslyckanden som rymdes i den större Skapelsen. Det var att ge röst åt den i slutändan fåfängliga önskan att göra sig fri. Att i likhet med Befriaren ta sig loss ur verklighetens snärjande kedja och de fysiska lagarnas tvångströja. Harry Houdini hade turnerat mellan världens alla Palladium och Hippodrome, släpat på ett helt lastrum fullt av packlårar och kistor som fullpackade med kedjor, järnföremål, bjärt målade kulissser och teatrala trick, hela tiden driven enbart av samma aldrig uppfyllda längtan: att verkligen göra sig fri, om så bara för ett ögonblick; att sticka ut huvudet genom denna världs begränsningar med sina obönhörliga fysiska lagar, och in i den mystiska andliga värld som fanns därbortom. Tidningsartiklar som Joe hade läst om senatens kommande utredning om serietidningar nämnde alltid ordet 'verklighetsflykt' i den litania av skadliga följder som läsandet av dem påstod innebära och dröjde gärna vid hur fördärvlig effekten av att tillfredsställa längtan efter att undkomma verkligheten var på unga själar. Som om det funnes något ädlare eller nödvändigare man kunde erbjuda människor i den här världen.