DJ Storhetsvansinne bakar tårta

När klockan slog halv elva och Scharinskas gäster kunde räknas på ena handens fingrar fanns det anledning att fundera över om Andreas Rosanders mojo har falnat. DJ Storhetsvansinne hade tillbringat varje vaken fritidminut under veckan med att baka en bröllopstårta av fräscha låtar, fina mixar och mäktiga crescendon. Och så blev det bara en torr delicatomazarin.

Senare stod det klart att det fanns omständigheter. Tack och lov. Umeå verkade ha tagit ledigt i fredags natt. Studion där bla Matts Katt jockade var mer eller mindre tom. Mamma Erik och Brutalex klubb Midnight Ramble på Plaza hade märkligt få gäster. Och på Rex var det typ två pers.

Och det finns andra kretsar i helvetet. Som DJ kan man stå där och spela sina skivor och inte bry sig så mycket om det är klackarna i taket eller om gästerna mest ser ut som att de ångrade att de inte hyrde en dvd istället. Även om det kan vara förbannat tråkigt och tankarna på att lägga skivorna på hyllan kommer smygande så går det att gömma sig i båset. Särskilt om man inte ordnar sin egen klubb. Det är värre i de situationer då man är inhyrd för ett gig där man kanske inte kommer helt överens med musiken. Men när man får spela sin grej på ett skönt ställe med trevlig personal som på Scharinska så är det ändå okej.

Men som sagt. Kretsar i helvetet. Att spela i ett band när det är fler människor på scenen än i publiken är nog ingen dag i parken. Fy fan, vad jobbigt det måste vara. Och samtidigt så jävla mäktigt att som The Exploding Boy ändå stå kvar och köra klart sitt set. Det är om inte annat en bra historia att kunna dra i intervjuer när man slagit igenom.

I alla fall. Det tog sig. Det ramlade in lite mer folk och sista timmen blev ändå riktigt lyckad. Dirty South remixen av Just can't get enough visade återigen hur en bra fest ser ut. Rummet där baren ligger blev ett enda dansgolv och Fredrik och Linda klättrade upp på bardisken och dansade med tomtebloss i händerna. Det var en sight for sore eyes. Den sista timmen-45 minutrarna kändes som en riktigt bra hemmafest där man ger blanka fan i vad grannarna ska säga när man stöter på dem i trappen dagen efter. Det blev till och med en inklapp för extranummer. Jag tittade frågande på vakten som kommit i barrummet för att schasa ut gästerna. Han tvekade någon sekund och nickade sedan: "Kör en till". Jag la på "First class riot" och kvällen kändes ändå ganska lyckad.

Dessutom. Luften är aldrig så frisk som en majnatt i Umeå. Det är egentligen alldeles för kallt och brunt för att kallas vår, men efter en lång snörik vinter räcker känslan av att gå hemåt med öppen jacka ganska långt. Vad är det för känsla? Kanske belåtenhet. En sorts frid. Det vore inte så illa.