Det har varit en lång jävla höst, men det finns skäl att tro att det här året kanske blir bättre än det förra

Himlen över Essingeleden exploderar i rött och vitt, några peppade nyårsfirare har tjuvstartat. Jag dricker whiskey i Mondrian-glaset som pappa köpte på Moma, ska snart skynda mig iväg till brorsan och äta hummer och västerbottenpaj och förmodligen fira tolvslaget på Västerbron och tänka – nej, känna! – att utsikten över 2008 är lika vackert och förväntansfullt hisnande som utsikten från toppen av Stockholm.

Och ingen låt säger det bättre än Counting Crows "Long december". Särskilt den här liveversionen (tack till, som alltid, Henrik Arvidsson!) och dess makalösa inledning, som gör att den säger det lite mer, lite bättre än studioversionen.

Så ja. Jag hoppas att ni får en fin kväll och ett sagolikt nytt år och att den stackarn som hade fått motorstopp mitt på Essingeleden och som såg ut att ha nog med problem redan innan det hände som jag stötte på tidigare idag på väg ned till Gröndals centrum fick tag på bensin så han kunde komma hem eller var han nu var på väg någonstans.

Nu ska jag bli full. För kärlekens skull. Gott nytt år!

Minnen av 2007, del 3: Den största, ädlaste konsten

Det är svårt att släppa det här med Järn-Hans debattartikel. Det var en av 2007 års märkligaste tidningshändelser. Jag var inte ensam i att reagera. Jonas Thente skrev några notiser i DN Kultur som var minst lika obehagliga som Järn-Hans text i Expressen. Som observatör kändes det som att stå mellan en obeveklig ateist och en bokstavstroende kristen.

För min del har litteratur, musik och all form av konst alltid handlat om eskapism. Desto skönare paus från sakernas tillstånd, desto större konst. Att ständigt vilja fly verkligheten är visserligen ett tecken på att allt inte står rätt till. Men att aldrig vilja göra det är minst lika sjukt.

I Michael Chabons underbara roman "Kavalier och Clays fantastiska äventyr" hittade jag några rader som säger mer om min relation till fiktion än tusen av Jonas Thentes bokrecensioner.

Storyn kretsar kring Kavalier och Clay, två kusiner som i det sena 1930-talets och tidiga 1940-talets New York skapar seriefiguren Befriaren. Citatet är hämtat ur slutet av romanen då Kavalier ägnat flera år åt en serie om en golem. Dessutom ska den amerikanska senaten hålla förhör om serietidningars skadliga inverkan.

För honom var formandet av en Golem en hoppfullhetens trotsiga gest i en desperat stund. Det var ett uttryck för en längtan efter att några magiska ord och en konstfärdig hand skulle kunna åstadkomma något – ett enda fattigt, stumt, mäktigt något – som var förskonat från de förkrossande inskränkningar, från alt ont, all grymhet, alla oundvikliga misslyckanden som rymdes i den större Skapelsen. Det var att ge röst åt den i slutändan fåfängliga önskan att göra sig fri. Att i likhet med Befriaren ta sig loss ur verklighetens snärjande kedja och de fysiska lagarnas tvångströja. Harry Houdini hade turnerat mellan världens alla Palladium och Hippodrome, släpat på ett helt lastrum fullt av packlårar och kistor som fullpackade med kedjor, järnföremål, bjärt målade kulissser och teatrala trick, hela tiden driven enbart av samma aldrig uppfyllda längtan: att verkligen göra sig fri, om så bara för ett ögonblick; att sticka ut huvudet genom denna världs begränsningar med sina obönhörliga fysiska lagar, och in i den mystiska andliga värld som fanns därbortom. Tidningsartiklar som Joe hade läst om senatens kommande utredning om serietidningar nämnde alltid ordet 'verklighetsflykt' i den litania av skadliga följder som läsandet av dem påstod innebära och dröjde gärna vid hur fördärvlig effekten av att tillfredsställa längtan efter att undkomma verkligheten var på unga själar. Som om det funnes något ädlare eller nödvändigare man kunde erbjuda människor i den här världen.

Minnen av 2007, del 2: Cat Burglar is playing at my house

Under några månader i våras drev jag tillsammans med Peter Backlund och Michael Ericsson klubben Popsala på Orange i Uppsala. Det blev några riktigt fina kvällar. Vi avslutade säsongen i slutet av maj med en konsert med Cat Burglar. Pojkarna var på bra humör den kvällen. De spelade till och med "Why would I?" och den lät som vanligt helt fantastisk. Jävlar, vad jag älskar det bandet.

Och några månader senare släppte Matts sin debutsingel under namnet Matts Katt. Det var ett bra år för norrländsk suracid.

Lördag 12 januari tar Micke, Peter och jag nästa steg. Vi kallar det Growin' up. Första kvällen blir på Hjärtats bar på Bellmansgatan. Musik för vuxna som fortfarande bryr sig. Ni är hjärtligt välkomna.

Minnen av 2007, del 1: Du vill höra kärlekens tunga

Den var dan före dan och jag satt på scenen i Fabriken och hade nyss satt på bröllopsvalsen för att testa hur hög volym som behövdes. Henrik och Anna gjorde ett sista genrep. Jag såg dem dansa och jag såg kärleken och det, mina vänner, var en av de vackraste stunderna det här året. De minuterna – Anna och Henrik i en nästan folktom festlokal cirka arton timmar innan de de blev äkta makar och Bruce Springsteens makalösa valsversion av "If I Should Fall Behind" – kommer jag att bära med mig resten av livet.

Och, btw, det var vackert även dagen efter och festen var den bästa, bästa, bästa i år och här finns låten.

Jannes juliska

Nyhetstorka till jul? Jo, tjenare. Rapports andranyhet i morgonsändningarna är att Jan Malmsjö återigen haft ett utbrott mot Mikael Persbrandt. Det ska tydligen ha skett i gårdagens upplaga av programmet "Eftersnack". Jan Malmsjö fräser om "avhopparen" som "pissar på oss" och kvider "nej, inte hans namn" och gör ett korstecken med fingrarna när programledaren nämner Persbrandt. Och hela Sverige, Europa, världen, ja hela jävla universum, tänker "o, tack Jan Malmsjö och tack Gud för att det finns folk som Jan som slår näven i bordet och säger ifrån och står upp för den lilla människan, för dig och mig, vi vanliga, när ormen Persbrandt förråder oss genom att säga upp sig från den heliga nationalscenen. Han borde få springa gatlopp, steglas, kölhalas och klippas bort ur alla Beckfilmer".

Dansbandsgangsta

Kommer ni ihåg hur kool vi tyckte att "The grey album" var när den kom? Well, DJ Danger Mouse måset anstränga sig lite mer nästa gång. Per-Arnez är i huset och han kontrollerar – bokstavligt talat – hela scenen. Det är det konstigaste och roligaste jag hört på mycket länge. Per-Arnez är, likt Dirty Souths dansgolvremix av The Doors "The End", beviset att man kan göra vad som helst bara man har rätt kombination av fantasi och begåvning.

Mixtejpet finns dessutom som torrent här.

Dexter - en vän som vill dig väl

Tonight's the night. And It's gonna happen again and again. Has to happen. It's not what I want, but what I want doesn't matter. De sista två avsnitten av Dexters andra säsong läckte i kväll.

Den andra säsongen har stundtals kunnat mäta sig med den första. Den intressanta är väl här att berättelsen om Dexter blir djupare. Likt sista säsongen av "Sopranos" har de senaste avsnitten av Dexter även erbjudit en större förståelse för att huvudpersonen inte är en särskilt trevlig kille. Fast det kanske bara är jag. Min kollega James – en tv-junkie utan dess like och ett levande uppslagsverk när det gäller serier – sa redan under första säsongen att det visserligen var ett mycket välgjort och välspelat drama, men att han hade lite svårt för det här med att huvudpersonen skulle vara en sympatisk seriemördare. Och det är väl en helt rimlig reaktion. Men samtidigt. Det är "Dexter". Och jag tänker inte be om ursäkt. Nu ska jag se sista avsnittet.