
Den andra säsongen har stundtals kunnat mäta sig med den första. Den intressanta är väl här att berättelsen om Dexter blir djupare. Likt sista säsongen av "Sopranos" har de senaste avsnitten av Dexter även erbjudit en större förståelse för att huvudpersonen inte är en särskilt trevlig kille. Fast det kanske bara är jag. Min kollega James – en tv-junkie utan dess like och ett levande uppslagsverk när det gäller serier – sa redan under första säsongen att det visserligen var ett mycket välgjort och välspelat drama, men att han hade lite svårt för det här med att huvudpersonen skulle vara en sympatisk seriemördare. Och det är väl en helt rimlig reaktion. Men samtidigt. Det är "Dexter". Och jag tänker inte be om ursäkt. Nu ska jag se sista avsnittet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar