Tough guys don't dance

När vi var små och kallade varandra för cp var det alltid någon som sa "man ska inte säga så, cp är faktiskt en sjukdom". Jag vet inte vad den medicinska definitionen på cp är, men i övrigt är det en helt rimlig åsikt. En liknande invändning skulle kunna användas mot Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det är ju inget roligt med våldtäkter - följaktligen bör man inte skoja till en låt genom att kalla folk som inte dansar för våldtäktsmän.

Men det är ju en förbannat bra låt. Dessutom har Maskinen en poäng. Jag har svårt att tänka mig en våldtäktsman med känsla för rytm. Eller glädje. Men Alla som inte dansar är våldtäktsmän är nog inte ämnad för diskussion. Det handlar bara om en bra låt som det är kul att dansa till. Den kan ses som en uppmaning i stil med Dogges "alla som inte hoppar nu är rasister" på den tiden då han frontade Latin Kings och innan han blev svensk rapmusiks motsvarighet till Galne Gunnar.

Så. Tänk på det nästa gång du är ute, Järn-Hans. Stå inte där med armarna i kors. Dansa din djävul.

En ärlig man

I kväll tittar vi på det här.

Edit: Länken är inaktuell. Texten följer nedan.

En ärlig man

Musikbyråns reportage om Bill Withers inleds med ett klipp ur något amerikanskt tv-program från 1970-talet. Han ska snart spela sin största hit och berättar om varför han skrev den.

- Kvinnor är mycket bättre på att erkänna att de förlorat något än män. Kvinnor kan säga "jag älskade honom, jag älskade honom verkligen. Men han lämnade mig. Varför lämnade han mig?" Män i samma situation säger oftast något i stil med "jag är glad att bruden stack, man". Fast det inombords känns som om de ska dö. Så för en gång skull skulle jag vilja förbigå mitt eget manliga ego. Så då skrev jag...

Så börjar han sjunga "Ain't no sunshine". För oss med ett lite för romantiskt förhållande till musik (och livet i allmänhet – de två förhållningssätten går oftast hand i hand) är det helt fantastisk tv.
Musikbyrån kan vara riktigt, riktigt bra. Likt "Kobra" tar de både sina tittare och ämnen på allvar. Och Magnus Bronis entusiasm gör mig alltid lika glad.

"Musikbyrån" vill vara moderna och uppdaterade men har vett nog att inse tv-mediets begränsningar som förmedlare av det allra senaste i en tid då de senaste låtarna finns på en blogg runt hörnet flera månader innan de kommer till en skivaffär. Om de ens kommer dit över huvud taget. Att likt "Musikbyrån" satsa på att berätta historier i reportage som får ta tid är helt rätt väg att gå.
Bill Withers är givetvis så långt ifrån sista skriket som man kan komma. Han sa upp bekantskapen med musikbranschen i mitten av 1980-talet. Sedan dess har han vid ytterst fåtal tillfällen synts i media. Men reportern Svante Lodén fick honom att prata. Det tackar jag för.

Programmet finns på SVT play.

Sonja Åkesson

Just nu går Eva Beckmans porträtt av Sonja Åkesson i repris på SVT. Men ni har förmodligen bättre saker för er än att se på tv. Men i morgon, när chefen vänder ryggen till, kan ni ta den här vägen till SVT play och titta på en fin film.

Eller så kan ni gå till biblioteket och leta fram Sonja Åkessons dikt "Självbiografi". Det är det bästa som någonsin har skrivits på svenska.

Tisdagskväll i Gröndal

Saker att göra innan man dör:

• Se "Den där Mary". Check.
• Se Jonathan Richman live. Inte än. Fan också.

Tvätta bort din sura min

Vid sidan av popkulturens allfarvägar pågår märkliga och fascinerande saker. Det kan vara på sin plats att stanna till, kliva ur och se sig omkring.

Häromveckan i "Fråga doktorn" påpekade tv-läkaren Gunilla Hasselgren vikten av att tvätta händerna. Hon visade till och med hur man ska göra. I ett inslag står hon vid ett handfat på en toalett i TV-huset och tvättar händerna och berättar samtidigt vad det är hon gör.

Fantastiskt.

Nu skulle man ju kunna ironisera och göra sig till. Tänka: Herregud vad dumma de är, människorna. Eller så kan man le på ett varmt och fint sätt och fascinerad konstatera att det fortfarande finns enklaver inom statstelevisionen som tar sitt folkbildande uppdrag på väldigt stort allvar.

Krogshow med Klasa

Jag och mamma och brorsan var och lyssnade på Klas Östergren när han lanserade "Gangsters". Östergen och hans förläggare höll ett samtal inför ätande publik högst upp i NK. Ungefär som en krogshow fast utan storband och Nanne Grönwall.

Fast det är klart, Ernst Brunner pratade om sin roman om Karl XII samma kväll, så lite Nanne blev det ändå.

När maten var uppäten och samtalen slut såldes och signerades böcker. Jag och brorsan köpte "Gangsters" till farsan och Östergren skrev "Från en gangster till en gentleman". Han gav mamma en komplimang också.

Östergren är en sådan författare som jag gärna skulle hamna bredvid vid en bardisk. Så som folk gör lite då och då i hans romaner. Han verkar vara en skön prick. Å andra sidan skulle jag inte kunna hejda mig från att inleda förhör om vad som hänt på riktigt och hur det gick sen och andra dumheter. Och så skulle det blir pinsamt och ovärdigt och allmänt jobbigt.

Ja, ja. Så är det.

Jag började läsa "Orkanpartyt" häromdagen. Det är ingen "Gentlemen", men den verkar ganska bra. Jag gillar efter katastrofen-scenariot. Och den lågmälda tonen.

Stora ord

Jag avundas inte Anders Nunstedt när han måste sätta betyg och kommentera varenda jävla låt under Kents konsert. Jag har full förståelse för att det inte är lätt. Men vad fan betyder "Episkt hård hitdisco"?

Down In The Tube Station At Midnight

Ensam på en folktom tunnelbaneperrong klockan 23.36 en söndag är det lätt att få för sig att man är med i ett brittiskt socialrealistiskt drama. Med A mountain of one i iPoden som ljudspår är det bara perrongens form som avslöjar var man befinner sig.

"Collected works" är höstens finaste skiva.

Låt gå för en kliché: den vackraste brittiska popen har alltid haft en sliten tegelfasad och ett bolmande kolkraftverk som fond. Skönheten som en reaktion mot misären. Som en protest.

På en trist tunnelbaneperrong en söndag klockan 23.36 är den en trofast kamrat. Den lovar ingenting. Förutom att låta sig lyssnas på igen. Ibland är det nog.

Så ska det låta

Det här vill jag höra. Nu. För alltid. Det måste vara världens vackraste musik.

Detaljer

Kom igen nu. Såg ni Labyrint ikväll? Nähä. Det är er förlust. Och det intelligenta svenskspråkiga dramats. Det kommer dröja innan TV4 plöjer ned femtio miljoner i en smart dramaserie igen. Och SVT - även om de verkar enligt andra spelregler än de kommersiella kanalerna - tänker sig nog för innan man gör en lika ambitiös satsning som "Upp till kamp". (Lite siffror och uttalanden här)

I alla fall. Det finns mycket att tycka om med Labyrint. Detaljerna till exempel. Att kvacksalvaren Göran Bolinder har en rosa bandet på kavajslaget. Och att det hänger ett inramat fotografi av kungen i Fredrik Hermelins lidingövilla. Takt och ton gör tummen upp.