Kentkänsla

Hur bra jag än tycker att Kents nya album är så har den sina negativa sidor. Musik kan ju ha den effekten - den märkliga förmågan att svepa med våra känslor till platser vi inte var redo att besöka.

I "Söndermarken" sjunger Lars Winnerbäck om tandläkarväder och jag vet precis vad han menar. Han skulle lika gärna ha kunnat sjunga Kentväder. Hela november är en enda lång Kentlåt.

Kentvärlden är grå, asfalterad och befolkad av människor som åker tunnelbana under tystnad. Som en Roy Andersson-film utan humorn men med snyggare skådespelare.

Det är loftgångar, regnvått tegel och vampyrbleka kvinnor och män som stryker längs väggarna. Luften är så rå att det inte spelar någon roll hur mycket gore tex och kevlar och skit du har på dig, du känner det ändå. Kentkänslan.

Stan förblöder, allt är stängt
[...]
I ett centrumkors där virvlar snön det blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor, skogar, elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

Fy fan.

För övrigt är "Röd" Kents bästa skiva och Joakim Berg närmar sig i sitt textförfattande de riktigt, riktigt stora inom svenska språket.