På tur med morfar

Min morfar hade en Saab 96. I början av åttiotalet hade den sett sina bästa dagar. Men morfar hade inte en tanke på att köpa ny bil. Han hade samma attityd till sitt fortskaffningsmedel som med allt annat: det ordnar sig.

När mormor och morfar hälsade på oss i England gick han solo ned till den lokala puben i Kingswood och tog en öl. Han kunde inte ett ord engelska. Men det ordnade sig.

Jag minns hur vi gick till den kombinerade tobaks-, godis- och leksaksbutiken. Jag ville kolla in de senaste knallpulverpistolerna och morfar vill ha tuggummi. PK var hans märke. Än idag kan jag höra hur han pratar med expediten. På svenska.
- Jag skulle vilja ha ett paket PK.
- Ehh...sorry, sir, but I don't understand...
Givetvis fick morfar sitt tuggummi.

Många år senare tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan farfar och morfar. Farfar beklagade sig över ålderns inverkan på hörseln. Ja, men då slipper man höra all skit, sa morfar. Snacka om konsten att se det positiva i varje situation.

Men, som sagt, morfar hade en Saab 96. Dörren på passagerarsidan gick inte att stänga. Morfar hade ordnat med ett snöre som var fastspänt i handtaget. Men dörren gick ändå upp på glänt när man var ute och körde. Jag fick instruktionen att hålla i snöret när vi åkte till affären.

- Du behöver ju inte säga något till mamma om det här, sa morfar.

Det ordnade sig.