Jag borde veta för jag var inte där

Ni hörde det på radio. Nu kan ni läsa krönikan. Den publiceras i en massa tv-bilagor men - i alla fall vad jag vet - inte på nätet. Men Takt & ton går inte att tysta.

Jag borde veta för jag var inte där
Sextiotalet tar aldrig slut. Tusentals dokumentärserier fortsätter att produceras år efter år och de sjunger alla i kör: å, sextiotalet - då framtiden var ljus, musiken nyskapande och sexet fritt. Jaha, ja.

Nostalgin står mig upp i halsen. Inte för att alla serierna är usla - tvärtom är flera av dem välproducerade - och inte heller för att musiken är dålig. Nej, det som irriterar och tråkar ut är den oerhört reaktionära och naiva historiesynen.

"The sixties never actually happened, I should know, cause I wasn't there" som David Sandström sjöng i låten "The Sixties" för några år sedan.

I nu aktuella "Sixties" (SVT2 lördagar 21.00) har Rolf Hammarlund intervjuat några av 1960-talsmusikens största och blandar det med gamla klipp och nytagna bilder från bland annat Motowns Hitsvillestudio i Detroit. Gott så.

Men "Sixties" lider av mer än 60-talsromantik. I varje program får svenska artister som Thomas Ledin och Anne-Lie Rydé uttala sig om artister som John Fogerty och Martha and the Vandellas. Syftet med det hela är oklart och det får dessutom en ofrivillig komisk effekt. Det är ungefär som att låta en politiker i Vällingby stadsdelsnämnd lägga ut texten om John F Kennedys betydelse som president. Den enorma skillnaden i kvalitet och betydelse blir lite för uppenbar.

För övrigt ser jag fram emot Henrik Tidemans dokumentär "Tidemans straffsparkar" (TV8 måndag 22.30). Det verkar vara en minst sagt udda historia.