tisdag 25 september 2007

Det svenska dramats viktigaste budord

Vad var poängen med slutscenen i "Upp till kamp"? Var det att visa att ens handlingar alltid får konsekvenser?

Eller är det så här: i Filmfabriken Sverige får de redan på första dagen lära sig firmans gyllene regel. Förmannen tar till orda när de nya rekryterna samlats i fabrikshallen:

"Kamrater! Ska ni göra svenskt drama så är det en sak ni måste ha med. En sak som ni aldrig får glömma bort. Publiken ska alltid vara ledsen och må lite dåligt när tv-serien eller filmen är slut. Livet är ett uselt jävla helvete och vi inom svenskt drama är stolta över att kunna förmedla och förstärka den känslan hos medborgarna."

Och om det nu är så. Hade det då inte räckt med Eriks bekännelse om hans sexualitet eller aningen om att Tommy kanske får ett återfall eller Lenas ensamhet eller Rebeckas tvivel på Tommy. Nej. Man måste slänga in en knarkare med pistol. Tack så jävla mycket.

2 kommentarer:

Henrik sa...

Exakt så! Så jävla typiskt, varför inte sluta när det var på väg uppåt för en gång jävla skull? Där sitter jag på helspänn i tv-fåtöljen och tänker att det kanske äntligen ska gå bra, medveten om att den väldigt långa epilogen antagligen snart är slut. Så kommer moralen med skägg och pistol. Brorsan, sluta aldrig kämpa mot Svensk Dramas likriktning. Upp till kamp!

Gunilla "Birro kan ta sin barndom och stoppa upp i röven" Hagström sa...

I AGREE AND I LÖV JU