I kväll börjar Heroes (för alla som inte har Canal + eller bredband, vill säga) på TV4. Och det är bra. Riktigt bra.
Superhjältegenren har ju fått ett uppsving på senare år. X-men, Spiderman, Batman, Superman är några av de hjältar i dräkter som - åtminstone de tre förstnämnda - gjort bra ifrån dig på vita duken. Teknikens utveckling har givetvis en stor del i framgången - nu köper man att Wolverine har klor som åker ut ur armarna och att Stålmannen flyger. Men det viktigaste är att genren tas på allvar av de som gör filmerna eller tv-serierna. Tidigare har superhjältarna behandlats uteslutande som underhållning för barn. Men nu har superhjältarna i rörliga bilder fått en renässans liknande den som Frank Millers Batman och Alan Moores Watchmen gav de tecknade.
Min kollega Daniel Åberg gjorde tidigare i år en intervju med Greg Grunberg. Han spelar trafikpolisen som upptäcker att han kan höra folks tankar. Det visar sig vara en kraft som är lika mycket en välsignelse som en förbannelse. Och där har vi en av Heroes stora förtjänster. Författarna har tagit konsekvenserna av att infoga superkrafter i en annars normal värld vilket inneburit att de tvingats ställa frågor om vad det skulle innebära för människorna. Hur hanterar man sin osårbarhet som 14-årig hejarklacksledare när det enda man egentligen vill är att passa in? Kallar man till presskonferens för att berätta att man kan flyga om man samtidigt kämpar för att bli vald till kongressen? Och hur kul är det att höra vad andra tänker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar