onsdag 12 september 2007

Man kan inte se artisten för alla artister

"Be om ursäkt, tough alliance!" Signaturen besviken har nyss kommit hem från Plaza, satt sig vid datorn och sagt sin mening om lördagens kulturevenemang i Umeå i Shape ups gästbok. Det är förmodligen det roligaste gästboksinlägget någonsin.

TTA ska givetvis inte be om ursäkt för någonting. De gjorde det de ska göra och det de alltid har gjort. Det är ju knappast den ultimata konserten, men fan så mycket roligare än de flesta rockband eller elektroniska akter. De senare har ju för en vana att, likt 90-talets shoegazing-band, stå och stirra ned i sina maskiner medan de skruvar på diverse reglage. Den visuella underhållning begränsas oftast till en projektion bakom artisten. Sophie Rimheden har utvecklat det hela på ett exemplariskt vis med sina dansare. Men det är en annan historia.

Jag hann se några minuter av konserten i lördags och det såg helt fantastiskt ut. Såg och såg förresten. Det var omöjligt att avgöra var publiken slutade och artisterna började. Scenen hade invaderats av dansande, lyckliga människor. På väg hemåt på söndagen snackade vi om det där. Det måste vara jävligt roligt när det blir så, sa jag.

-Jo, det är det ju. Men man förstår ju inte riktigt sin funktion. Det blir som en konsert för de fyra som står närmast. Resten av publiken ser ju inget annat än... publiken, sa Henning.

1 kommentar:

Anonym sa...

The Tough Alliance är för övrigt världens bästa duo. Typ. :)

MVH, Rickard A. Nilsson

www.therickardnilsson.com